Kategori: Resor

Morgonen utspelade sig på fru Dunckers underbara lilla hotell i Oldenburg. Vi serverades en rik och härligt gammaldags frukost och vi anmodades att också låta Miki smaka. Dessutom fick vi små smörgåspapperspåsar att stoppa in färdkost i. ”Alles kostet ja Geld”, log fru Duncker.

Hon klappade Miki mycket och grät och berättade att hennes egen gamla hund dött för fyra veckor sedan. Jag berättade lite om Londi. Vi skildes som några som redan kände varandra lite. Med ett visst vemod. Och så gick vi, Eva, Miki och jag, till stationen och steg på ett tåg mot Lübeck. Någon timme senare klev vi av och rotade fram en hypotetisk plan för dagens sträcka, en plan vi bara kom att följa till en liten del. I Lübeck gick vi fram till parken vid Holstentor och satte oss på en bänk där och åt några av våra smörgåsar.

Sedan på tåget igen och nu bar det av mot Lüneburg för ett kort stopp där och sedan for vi vidare till Uelzen där vi stannade lite längre för en konstrunda i och kring Hundertwasserbahnhof.

Vi färdades sedan lugnt till Magdeburg och efter ett byte fortsatte vi till Aschersleben. Det blev soligare igen efter ett mulet stycke väg.

Dagens sista sträcka mellan Aschersleben och Halle var kort, men de sista tio minuterna blev långa och panikartade eftersom jag tyckt mig upptäcka en självmordsbombare bland passagerarna. Vi försökte hoppa av på en imaginär station, men nej. Ingen vet egentligen vad som hände och jag tänker inte beskriva något. I alla fall kom vi av oskadda på Halle Hauptbahnhof och gick med snabba steg mot vårt nattkvarter Schweizer Hof. Vi lyckades på ett komplicerat sätt få ut nyckeln ur en lucka med små sifferhjul och så kunde vi gå och äta på Zum Ritter. Som avslutning gick vi en sväng genom stadens centrum. Det hade börjat skymma och tornen och Händel från sin höga sockel avtecknade sig mörka mot den bleka skyn.

Nu sitter vi i vår svit i Oldenburg i Holstein, Eva, Miki och jag. Vi har balkong, badrum i form av sällskapsrum och ett stort sovrum med vardagsrum. Och inte har det kostat oss mycket. Under kvällen har vi gått en stadsrundtur utmed torget och förbi det nätta vita rådhuset.

Sedan svängde vi uppför en krökt backe med tegelhus i olika former.

På höjden ovanför vandrade vi ett tag längs den uråldriga slaviska vallen, så vitt jag minns från sent 700-tal. Starigard.

Vi andades en ren luft av ko och hav och på återvägen stannade vi upp vid Sankt Johannis, en vacker tegelkyrka, efter vad vi sedan förstod den äldsta i Nordeuropa: ”die älteste Backsteinkirche Nordeuropas, die Oldenburger St. Johanniskirche”.

Nedanför kyrkan fann vi ett soldatkyrkogård från första världskriget. En stenbumling för en by.

Jag bläddrar bland bilderna från gårdagens utflykt och bestämmer mig för att visa några till. Efter vandringen längs halvön utanför Tjolöholms slott tyckte både Nilla och jag att det var dags för ett bad. Miki tyckte nog något annat men han fick följa med ändå. Vi gick genom den vackra slottsparken och ner mot havet.

Strax nedanför slottet finns en badstrand och vi slog oss ner i ena änden av den där det fanns några skuggande tallar som Miki genast kröp in under.

Sedan badade vi i omgångar och Miki badade tassar, ben och lite av undersidan. När vi torkat gick vi upp genom parken igen och förbi slottet, som är byggt i Tudorstil av en engelsman, vars namn jag glömt. (Jag tog en bild av ett lite otypiskt hörn.)

Vi var lite hungriga och jag började prata om våfflor och Nilla tyckte också att det kunde vara något. När vi hade kommit ungefär till Åsa såg vi en skylt vid vägen ”kaffe och våfflor”. Lite för sent såg vi den, så Nilla fick gör en stor manöver, men efter en stund satt vi där med våfflor och kaffe på gräsmattan alldeles innanför dynerna.

När vi hade ätit och druckit reste vi oss och gick vi upp på dynerna och tittade ut över havet.

Morgonen började med lugn osäkerhet: kommer vi till Köpenhamn och sedan Sverige eller inte? Får Miki åka ”togbuss” eller ej? Ja, dagen blev för full för att kunna sammanfattas ordentligt på kvällen, så jag stoppar som igår in mina råanteckningar från resan rakt här:

”Neustadt, vi försöker igen, sitter på en bänk/i gräset vid Hospitalkirche zum heiligen Geist, ”för moderna pilgrimer”, är vi moderna? sov gott trots gårdagens kaos, luften är vit och nordisk, folk talar som Thomas Mann beskriver det i Tonio Kröger, lite snabbt och hafsigt och ändå betänksamt (min tolkning av ett suddigt minne), vattnet är ljusblått och husen vita eller av ganska mörkt tegel, det luktar hav och måsarna skriker – denna jord, vi sitter vid kanten av munkliga små kryddtäppor, jag betraktar eller drömmer, Miki luktar och spejar, det finns också rosor, i denna stund tillhör dagen oss, tåget dröjer, så det går inte att ha bråttom, verkligen en resa, vi har åkt fram och tillbaka Neustadt-Sierksdorf tills vi slutligen nådde Puttgarden, ingen förstår men man kan inte förstå allt, färja Puttgarden-Rødby, förstår inte hur vi kom på men så satt vi där under måsarna och himlen,

framme i Rødby språngmarsch till en automat som hela tiden skrev ”husk kortet”, ja, jag hoppade hela tiden över något steg i min nervositet, men så till sist en biljett till mig och en barnbiljett till Miki, sedan sprang vi för jag visste att vi bara hade fem minuter på oss, vi hittade ersättningsbussarna (ja, Miki får åka den typen av buss även om någon sagt nej under mitt frågande) frågade, kom rätt och så hoppade vi på, ett par sekunder senare startade bussen tre minuter för tidigt, men i efterhand kan man inte oroa sig, vi far genom ett friskt landskap i grönt och gult och jag tittar ner på just den där lilla vita gården som jag tänkt på så ofta”

Ja, och vi kom fram till Köpenhamn alldeles för tidigt och jag köpte en biljett av Skånetrafiken, tror jag, fort gick det i alla fall, och sedan var vi på vår perrong och tåget kom och vi steg på. Det var trångt men de flesta log vänligt mot Miki. Jag hade väntat mig passkontroller på gränsen till Sverige, men det har man visst slutat med. Så var vi i Lund och hoppade av och gick enligt Suzannes instruktion ”den gamla vägen” genom tunneln, stretade på till busshållplatsen och bussen kom samtidigt med oss, vi kunde inte betala för det var fel på apparaten och så for vi iväg och hem till Suzanne och det blev ett glatt återseende. (I to je to.)

Medan vi åkte genom Sachsen-Anhalt från Halle till gränsen mot Niedersachsen, som jag undrade över var den löper, och sedan vidare mot Lübeck, var jag just så lugn som man bör vara när man ska möta en kris. Miki var också lugn och vilade en del, fast på morgonen hade han tittat så här på mig från under frukostbordet.

Jag tittade ut genom fönstret och på mina medpassagerare och antecknade lite av varje. Jag hade tänkt renskriva dem till kvällen. Vi skulle ju komma fram rätt tidigt till Lübeck. Nå, allt blev annorlunda, så nu får ni anteckningarna i råversion:

”Lövskogar, industriruiner, vid Dessau extra stora och hotfullt vackra, senare tallskog av det där slaget – snett framför mig satte sig en tjej med långa ben och ett blekt melankoliskt ansikte, hennes långa hår hade samma färg som tallstammarna,

alla dessa storslagna övergivna stationsbyggnader, ersatta av olyckliga biljettautomater, inga människor träffas snart längre i dessa vardagens utbyten, alla Schrebergärten men fler på gårdagens sträcka – mikrovärldar från DDR-tiden, nischer utom räckhåll (nästan) för statens bevakande öga och förtryckande hand, på tåget från(?) Magdeburg en mamma med två små pojkar, mamman berättade vad de skulle göra när de kom fram till Tangermünde och jag tänkte på en roman av Fontane som utspelar sig där, sedan sa hon till pojkarna att strax skulle stiga av Wo denn? frågade den större, Na, in Stendal, svarade mamman lugn och angav också det självklara med rösten, ja, var annars ska man stiga av, tänkte jag,

Stederdorf Niedersachsen, så kommer något danskt i landskapet och sedan de frodiga valnötsträden i Lauenburg an der Elbe, min tanke flyger sedan till ett annat Lauenburg, Uelzen, Hundertwasserbahnhof – hann inte titta”

Ja, där tog anteckningarna slut av ingen särskild anledning. Vi kom fram till Lübeck sent på eftermiddagen och allt verkade enkelt, men det var det inte. Först fick jag veta att det inte finns några platser på morgondagens tåg till Köpenhamn, sedan inget hotellrum utom ett hutlöst dyrt och jag tänkte så här mycket betalar jag inte om jag ändå inte kommer vidare. Jag tänkte hit och dit: Flensburg? Kiel? Travemünde? Men allt hade en hake och jag blev mer och mer desperat och skickade meddelanden och hjälprop till familj och vänner. Förslag rann in men inget var riktigt användbart. Vi åker till Puttgarden, tänkte jag, och så sitter vi där tills vi kommer på någon färja och sedan lirkar vi oss vidare från Rødby. Men tanken på att kanske behöva tillbringa en del av natten i Puttgarden eller Rødby lockade inte. Till slut kom jag att tänka på Neustadt (Holstein) som ligger en bit på vägen och där det finns hotell och liknande. Alex hittade några förslag och jag ringde runt och fick ett ja och så for vi iväg norrut. Under tiden fick jag veta att förbindelserna Neustadt-Puttgarden inte är helt enkla. Jag får medge att sträckan Lübeck-Neustadt är vacker och vägen från stationen till vårt hotell är också det. Se här!