Kategori: Resor

Jag börjar med att lite lugnande – kanske mest för mig själv – säga att vi är i Halle och vi därmed har klarat vägen hit. Klockan är halv tio men vi är utmattade, men jag ska börja från början. Miki krafsar under tiden en bädd i heltäckningsmattan – han uppfattar den som präriegräs eller något annat bra gräs. Imorse gick vi en snabb runda i kvarteren kring Hotel Luitpold och åt sedan frukost i frukostrummet.

Sedan travade vi till stationen och gick in på Reisezentrum och jag köpte oss en Quer-durchs-Land-Ticket för regionaltåg och bad om en rutt till Halle, som jag sedan inte höll mig till. Först åkte vi till Hof, den gamla DDR-övergången som någon kanske minns, tillsammans med ett gäng ungdomar som var på mycket gott humör. Jag lyssnade lite på dem, särskilt på två killar som hade en rim-och-rapp-duell. De var roliga men tillsist storknade de andra och någon ropade: ”Hört auf zu rappen!” ”Das ist doch kein Rapp!” svarade en av dem och så fortsatte de. I Hof gick vi alla av. Ungdomarna rusade till anslutningen till Leipzig men Miki och jag släppte den. Vi behövde en paus så vi styrde stegen in mot stan. Många lokaler stod tomma och var till uthyrning, billighetsaffärer låg på rad blandade med arabiska eller turkiska mataffärer och kaféer. Här och där en spelhall, många kvinnor med slöja. Jag åt lite bruschetta hos en italienare och så gick vi runt domkyrkan – jag är inte säker på att det var just domkyrkan, men en stor kyrka var det – och så tillbaka till stationen. Strax innan vi nådde dit kom vi förbi ”Cabaret Petit-Paris” igen. Jag funderade på om de sönderslagna rutorna hörde till imagen.

Vi klev på tåget som var ganska glest besatt och slog oss ner i en ”fyra”. Strax innan vi skulle åka kom en äldre kvinna i svart dräkt och slöja in och när hon såg Miki ryggade hon tillbaka och mumlade något. Hennes ”kom till undsättning” och gjorde en hotfull gest mot Miki. Jag tänkte vad jag tänkte och så blev vi ensamma. Jag tittade lite på landskapet och såg stora ekar och små lugna åar och så tänkte jag lite på landskapen Oberpfalz och Vogtland och funderade lite över deras sträckningar. Sedan somnade jag med kopplets ena ände hårt lindad handen. Miki sov nog också. Folk steg av och på, många kom på i Gera. Och så till slut var vi i Leipzig och hade bara den korta sista etappen kvar, men den blev den svåraste för mellan Leipzig och Halle är det S-Bahn och det var helt fullproppat plus att en nitisk (jag skrev inte otrevlig) kvinnlig konduktör trängde sig fram till oss och sa att det Maulkorb-tvång på S-Bahn. Det är för kvavt, sa jag, men det hjälpte inte, så jag tog på den och Miki och stod först stilla men så drog han iväg utom alltför tydligt synhåll och började bearbeta korgen med klorna. Jag försökte lugna honom och klia honom bakom öronen och där och där. Till sist kom jag på att vi kunde gå in på toaletten. Där uppehöll vi oss de tio minuter som var kvar. Sedan gick triumferande ut på Halles bangård, där allt om existensen av någon S-Bahn snabbt glömdes. Nu kom nästa problem: Hur stort var Halle? Var vi nära centrum? Var skulle vi bo? Vi gick in på Reisezentrum och alla frågorna besvarades med ja i denna den bästa av världar. Stort men inte för stort, vi var nära centrum och det fanns hotell längs vägen. Vi travade glatt iväg eller nej nu överdriver jag, vi gick in mot staden med trygga steg. Efter kanske tio minuter var vi där centrum tog vid. Det första hotellet vi såg var ”Schweizer Hof” och vi klev in där, fick ett rum eller snarare två – ett allrum och ett sovrum – för en mycket rimlig summa och flickan i receptionen visade oss var vi kunde äta. Det finns en liten dold restauranggata som heter Sternstraße, om ni skulle komma till Halle någon gång. Tyvärr hade ”Zum Ritter” Ruhetag, så det får någon annan prova. Vi gick också runt lite i staden, till Markt som är omgiven av uppåtsträvande fantastiska torn på kyrkor och andra byggnader. (Jag bara återger mina syintryck, så vill ni veta på riktigt, finns det säkrare källor.)

Jag ville komma till Saale som ju är Halles flod, men vi lyckades inte nå längre än till en liten biflod, jag tror det är en biflod,men byggnaden utmed den var mäktig.

Nästan mittemot där vi bor finns ett runt fristående torn och i närheten finns andra fantasieggande byggnader. Men nu: God natt!

Ja, vi kom i hamn ikväll också, även om inget var planerat eller bokat. Vi är dödströtta, Miki har slocknat på golvet här bredvid mig och jag slåss med sömnen men tänkte ändå skriva några rader – i sömnen kanske eller med ”korthand”. Det blir några punkter: Den första gäller morgonens avfärd från Kranj. Det gick inte att köpa biljetter på stationen eftersom det är söndag, så vi klev på utan från den smala lilla perrongen där folk vänligt talade ”lite tyska” och ”lite slovenska” med varandra. Ingen biljettör dök upp förrän på den österrikiska sidan. Jag förklarade min eller vår belägenhet. Han log vänligt och sa att han inte kunde ta betalt för sträckan i Slovenien, så det fick bli biljetter från Jesenice och till Salzburg, fast då märkte jag att vi var i vagnen till Villach och vagnarna till Salzburg var proppfulla så det gick inte att ta sig in i dem, åtminstone inte med hund. Jag bestämde mig för att stiga av i Villach och konduktören tyckte inte att jag behövde betala för Miki, eftersom han knappt syntes, där han låg inkrypen under sätet. Jag tackade. I Villach gick vi en liten stadsrunda och jag åt en tallrik gulasch för att klara dagen. Och så var det dags att åka vidare. Nu minns jag väldigt lite av resan till Salzburg – antagligen gick den bra, jag minns i alla fall inga faror. I Salzburg gick vi in på Reisezentrum och jag pratade med en man från Deutsche Bahn om mina planer – att resa ganska rakt norrut genom Tyskland till Lübeck kanske, möjligen med en lätt östlig lutning på sträckan. Jag sa på prov något om Landshut och han sa ivrigt att det är en mycket vacker stad och att skulle fixa en Südostbayern-Ticket åt oss för det skulle bli riktigt billigt. Och så tyckte han att vi kunde åka vidare mot Hof imorgon, då skulle vi få den där lilla östliga riktningen. En halvtimme senare klev vi på ett sydöstbayerskt regionaltåg och dagens sista etapp kunde börja. Först gick det väldigt bra, vi hade gott om plats och det var luftigt i vagnen. Miki lät den bayerska eftermiddagssolen lysa i hans päls medan han spanade ut över fälten.

En grupp barn och ungdomar med sina ledare, alla i Johannes Döparens blåa tröjor, stormade in men Miki lät sig inte störas och stämningen i vagnen var god, bullersam och god. Någon timme senare steg alla blåtröjorna av och Miki blev orolig – av okänt skäl. Den sista halvtimmen blev mycket svår, han pep och försökte smita iväg, krafsade på fönstret och i Salzburg hade jag tappat hans sittörngott, så han fick hela tiden sitta på mig, när han inte var på golvet. När vi steg av i Landshut var jag alldeles färdig och Miki också. Han slängde sig frustande ut genom stationens utgång och jag tänkte att nu måste vi bara hitta någonstans att bo. Inget hade jag hade jag bokat och inget begripligt hittade jag i telefonen, så jag bestämde mig för att gå den gamla vägen. Vi gick tillbaka in i stationen och fram till tidningskiosken. Där frågade jag damen om hon visste något hotell, pensionat eller liknande i närheten. Hon pekade ut genom dörren mot den raka gatan in mot stan och sa att kanske två trafikljus framåt fanns Hotel Luitpold, ett litet enkelt hotell med kanske tjugo rum. Jag tackade och vi gick gatan fram tills vi hittade vad vi sökte och vi fick ett bra rum till ett lågt pris och sedan gick vi över Isar och in i Altstadt och därifrån har vi nu återvänt.

Jag har egentligen en annan historia om Landshut. Jag skulle ha flyttat dit när jag var ungefär femton år, men den historien berättar jag inte nu.

Jag visste redan att planer är något mycket bedrägligt, men nu vet jag det ännu bättre. I den inbillade trygghetens värld hade jag bestämt mig för en kort första etapp av våga lång resa. Kort och lätt, liksom. Vi skulle bara till Kranj, kanske tre och en halv timmars resa. Resan började lugnt. Vi var tre i kupén, Miki och jag och en äldre man som för sju år sedan hade flyttat till en by strax utanför Našice. Intressant nog för Miki och mig eller för mig genom Miki. Vi pratade lite om Miki, om Slavonien, om livet i byn och allt var lugnt och utan något speciellt. Miki satt på sitt örngott och tittade ut genom fönstret.

I Zidane Most steg en äldre kvinna av ”jugoslavisk typ” (nej, jag tänker inte förklara vad jag menar) och Mikis och mina två medresenärer började tala om hur det var förr. Det mesta var bättre. Vi kom förbi Litija och närmade oss så småningom Ljubljana. Kanske tvåhundra meter innan vi nådde stationen stannade tåget. Först hände ingenting, sedan kom någon av konduktörerna och talade om en olycka och att det här kommer att ta tid. Folk blev oroliga och började gå hit och dit i korridoren och fråga varandra vad som hänt. Miki blev nervös och kissade i korridoren. Kvinnan från vår kupé tog hand om honom medan jag sprang efter papper. När jag kom tillbaka hade han bajsat inne i kupén. Jag torkade snabbt upp kisset, sprang efter mer papper för bajset och sedan rörde jag mig envist fram och tillbaka mellan toaletten och kupén, torkade, tvättade, slängde papper ända tills det golvet var rent. Kvinnan höll Miki. Så fick vi reda på att någon begått självmord genom att kasta sig framför tåget som gick i motsatt riktning. Ingen förstod varför vi måste stå kvar, men kvar stod vi och det sås att vi väntade på polisen. Några av oss klättrade ner från tåget och ut på gruset och gräset i kanten av gruset. Vi fick höra att tåget skulle stå där i en timme. Tio minuter senare blev det bråttom in. Vi klättrade och hjälpte varandra att klättra. Sedan hände ingenting på en lång stund. Miki och jag hade nu kupén för oss själva för de andra litade visst inte på min rengöring. Tröttheten föll över mig och jag försjönk i ett slags halvdvala men så med ens var det dags för avfärd. Tåget ryckte igång och körde uppseendeväckande snabbt in på bangården. Folk steg av och på och Miki och jag fick sällskap av en dam från Hannover, som också hade ett äventyr bakom sig, och vi berättade lite för varandra. Så passerade vi Škofja Loka och vi pratade på. Någonstans i bakhuvudet började jag fundera över hur långt det kunde vara till Kranj. Jag sa något vagt till min medresenär om att det nog inte kunde vara så långt kvar dit. Så tittade jag ut genom fönstret och där dök skylten med ”Kranj” upp alldeles bredvid mig. Jag slet ihop bagage, tog Mikis koppel och stormade mot dörren. Ja, vi hann, men lite väl knappt var det allt. På stationen var det öde så när som på två albanskor (ja, de sa att de var det), som inte hade några svar på mina frågor. Vi gick över bron över Sava, för det kom jag ihåg att vi skulle.

Sedan frågade jag ett dövstumt och det gick inte heller så bra, fast de pekade in och uppåt mot stan och det var ju en bra idé.

Just när vi svängde runt hörnet för att börja gå uppåt mötte vi en äldre dam som såg både pigg och vänlig ut och hon visste allt direkt. Hon hade varit guide i Dubrovnik under jugoslavisk tid. Kanske talade hon andra språk också, men det blev så att hon guidade mig på slovenska med instuckna setbo-kroatiska ord och fraser. Jag förstod ganska mycket för hon var så trevlig och till slut blev det så att hon följde oss ända fram till vårt pensionat på andra sidan bron över Kokra. Ljuset hade fallit på vår väg och allt kändes lätt. Rummet vi fick är vackert och utsikten genom fönstret förtrollande. Det finns mycket högre berg åt andra håll, men den här utsikten vill jag inte byta bort.

Efter lite plockande med packningen och efter att Miki fått sin mat och jag ätit upp det jag hittat i kylskåpet på förmiddagen, gav vi oss ut på stan. Vi gick över Kokra igen och tittade ner i djupet från bron och sedan följde vi en stillsam förstadsgata tills vi nådde det långa torget i stadens mitt. På måfå eller på känsla valde jag efter en stund ut en bar där jag beställde mig en gemišt, som inte heter så på slovenska, och satt vi och tittade på dem som satt i närheten eller dem som gick förbi.

Härom dagen – ja, allt verkar vara härom dagen – var Alex, Miki och jag i Jastrebarsko, Miki och jag för andra gången på två-tre veckor, så nu undrar kanske någon vad som finns där. Ingenting, kan man lätt svara utan att för den skull ha helt rätt. Det finns alltid någonting. Nå, vi tog tåget dit för att träffa mina vänner Amra och Mirsad och deras lille son Benjamin på deras resa från Sverige till Bosnien.

Det var första gången jag kom dit med tåg, så allt kändes nytt och märkvärdigt och ändå väldigt likt andra småstationer i Zagrebs omgivningar. Stinsen kom ut i röd mössa, mörkblå byxor och vit kortärmad sommarskjorta och han vinkade av tåget enligt reglerna. Vi gick in genom stationshuset och ut på baksidan och för att fördriva tiden till Amra och Mirsad kom, gick vi sedan ett stycke längs bilvägen, förbi pizzerian ”Sahara” och ut mot fälten.

Vi tittade bort mot en skylt och såg att det på den stod Cvetković och tänkte att det kanske var lika bra att vända. Alex såg i sin mobil att det skulle vara ungefär 25 minuter till Jastrebarskos centrum från stationen och jag visste ju att Jastebarsko egentligen inte har något centrum, Jastrebarsko är en lång rak gata.

När vi kom tillbaka till stationen dök våra vänner snart upp och vi bestämde oss lite våghalsigt för att gå till fots in till ”centrum”. Den första delen blev något äventyrlig, eftersom nästan varje hus hade en stor argt skällande och hoppande vakthund. Den ena av bestarna trängde sig gång på gång med halva kroppen genom ett hål i staketet. Miki gick – låtsat? – oberörd vägen fram medan jag tänkte något om att Mirsad nog var stark nog för att få bukt med hunden om det skulle göra sig fri. Efter en lång varm sträcka svängde vi på en dams inrådan åt något håll och en stund senare var vi på huvudgatan och där valde vi på måfå ut ett kafé och satt sedan där och drack kaffe och annat och pratade om åren som gått och om nuet. Jag tog inga bilder. Efter några timmar blev det tid att bryta upp och vi gick hela den långa vägen tillbaka, fast nu var det märkligt mycket kortare och det var nerförsbacke eller i alla fall verkade det så. Framme vid stationen skildes vi åt efter att ha funderat lite över var Alex, Miki och jag skulle tillbringa timmen före tågets avgång, på ”Sahara” eller på den ”birtija” som Mirsad egentligen hade avrått oss från: ”Där sitter bara gubbar och dricker.” Till sist valde vi ändå just denna ”birtija” för att den såg så grön och lummig ut.

Vi beställde varsin gemišt och skaffade vatten åt Miki och så slog vi oss ner i den svala skuggan innanför en vägg av blåregn. Gubbarna omkring oss var få och stillsamma och jag växlade några ord om Miki med dem. Och snart hade timmen runnit genom glaset och vi reste oss och gick mot stationen för att invänta tåget tillbaka.

Den lilla staden Sevnica har jag nog åkt förbi minst femtio gånger på mina tågresor mellan Zagreb och Ljubljana genom åren, många gånger med Londi, några med Miki och några med människor jag känner. Sträckan mellan Krško och Zidani most är den vackraste delen av den här tågsträckan och någonstans i mitten ligger Sevnica. Då och då har jag tänkt att jag skulle vilja stiga av där och vandra omkring på den lilla stadens gator och kanske gå upp till den vita knubbiga borgen på kullen. Ju fler gånger jag tänkt den där tanken desto osannolikare har det verkat bli att jag någonsin skulle göra allvar av den. Ni vet nog hur det kan vara med planer som upprepas och liksom åldras och undan för undan förtunnas till allt vagare drömmar. Till slut verkar de ha sitt sanna hem i drömmen. Men så kröker vägen och snipp, snapp, snut så bestämde Eva och jag oss för att tillsammans med den krushårige åka dit och verkligen stiga av just där. Dagen började hög och strålande vacker och värmen steg alltmer. Vi kom fram strax efter middagstid och började med lunch i den nyare delen av staden och vi åt mycket gott. Sedan tog vi ut riktningen mot gamla stan och borgen. Solen låg på men vi travade tappert fram. Efter en varken kort eller lång stund var vi framme i den gamla delen av staden. Hettan hade stigit ännu några snäpp och vi letade skugga för Mikis tassar. Ovanför oss log borgen från sin höjd och ett kyrktorn pekade in i den blå himlen.

Vi började gå uppåt, men lite tveksamt. Och vi pratade om hur onödigt det är att nå mål, särskilt om de ligger högt upp. Miki fällde då och då in benen under sig och vilade strategiskt.

Ett tag gick vi ganska skuggigt och vi kände oss tillfälligt lite mer målmedvetna. Kanske kunde vi försöka.

Men så kom vi runt ett hörn som visade oss en brant och het sträcka nästan rakt uppåt och då insåg vi att det var bättre att gå nedåt igen. Så det gjorde vi tills vi nådde en liten bar där vi satt länge och drack vatten och äppelsaft. Tvärs över gatan såg vi en öppning i muren med lockande grönska bakom. Vi bestämde oss för att gå dit och när vi korsat gatan såg vi att man kunde ta sig ner till Sava den vägen, så vi gick vidare neråt neråt. Till sist nådde vi flodkanten och Miki klängde ner och drack lite av det gröna vattnet.

Vi människor lät blickarna vandra längs floden och de gröna kullarna runt omkring. Och solens strålar blev så småningom lite mildare.