Ja, vi kom i hamn ikväll också, även om inget var planerat eller bokat. Vi är dödströtta, Miki har slocknat på golvet här bredvid mig och jag slåss med sömnen men tänkte ändå skriva några rader – i sömnen kanske eller med ”korthand”. Det blir några punkter: Den första gäller morgonens avfärd från Kranj. Det gick inte att köpa biljetter på stationen eftersom det är söndag, så vi klev på utan från den smala lilla perrongen där folk vänligt talade ”lite tyska” och ”lite slovenska” med varandra. Ingen biljettör dök upp förrän på den österrikiska sidan. Jag förklarade min eller vår belägenhet. Han log vänligt och sa att han inte kunde ta betalt för sträckan i Slovenien, så det fick bli biljetter från Jesenice och till Salzburg, fast då märkte jag att vi var i vagnen till Villach och vagnarna till Salzburg var proppfulla så det gick inte att ta sig in i dem, åtminstone inte med hund. Jag bestämde mig för att stiga av i Villach och konduktören tyckte inte att jag behövde betala för Miki, eftersom han knappt syntes, där han låg inkrypen under sätet. Jag tackade. I Villach gick vi en liten stadsrunda och jag åt en tallrik gulasch för att klara dagen. Och så var det dags att åka vidare. Nu minns jag väldigt lite av resan till Salzburg – antagligen gick den bra, jag minns i alla fall inga faror. I Salzburg gick vi in på Reisezentrum och jag pratade med en man från Deutsche Bahn om mina planer – att resa ganska rakt norrut genom Tyskland till Lübeck kanske, möjligen med en lätt östlig lutning på sträckan. Jag sa på prov något om Landshut och han sa ivrigt att det är en mycket vacker stad och att skulle fixa en Südostbayern-Ticket åt oss för det skulle bli riktigt billigt. Och så tyckte han att vi kunde åka vidare mot Hof imorgon, då skulle vi få den där lilla östliga riktningen. En halvtimme senare klev vi på ett sydöstbayerskt regionaltåg och dagens sista etapp kunde börja. Först gick det väldigt bra, vi hade gott om plats och det var luftigt i vagnen. Miki lät den bayerska eftermiddagssolen lysa i hans päls medan han spanade ut över fälten.
En grupp barn och ungdomar med sina ledare, alla i Johannes Döparens blåa tröjor, stormade in men Miki lät sig inte störas och stämningen i vagnen var god, bullersam och god. Någon timme senare steg alla blåtröjorna av och Miki blev orolig – av okänt skäl. Den sista halvtimmen blev mycket svår, han pep och försökte smita iväg, krafsade på fönstret och i Salzburg hade jag tappat hans sittörngott, så han fick hela tiden sitta på mig, när han inte var på golvet. När vi steg av i Landshut var jag alldeles färdig och Miki också. Han slängde sig frustande ut genom stationens utgång och jag tänkte att nu måste vi bara hitta någonstans att bo. Inget hade jag hade jag bokat och inget begripligt hittade jag i telefonen, så jag bestämde mig för att gå den gamla vägen. Vi gick tillbaka in i stationen och fram till tidningskiosken. Där frågade jag damen om hon visste något hotell, pensionat eller liknande i närheten. Hon pekade ut genom dörren mot den raka gatan in mot stan och sa att kanske två trafikljus framåt fanns Hotel Luitpold, ett litet enkelt hotell med kanske tjugo rum. Jag tackade och vi gick gatan fram tills vi hittade vad vi sökte och vi fick ett bra rum till ett lågt pris och sedan gick vi över Isar och in i Altstadt och därifrån har vi nu återvänt.
Jag har egentligen en annan historia om Landshut. Jag skulle ha flyttat dit när jag var ungefär femton år, men den historien berättar jag inte nu.