Härom dagen – ja, allt verkar vara härom dagen – var Alex, Miki och jag i Jastrebarsko, Miki och jag för andra gången på två-tre veckor, så nu undrar kanske någon vad som finns där. Ingenting, kan man lätt svara utan att för den skull ha helt rätt. Det finns alltid någonting. Nå, vi tog tåget dit för att träffa mina vänner Amra och Mirsad och deras lille son Benjamin på deras resa från Sverige till Bosnien.
Det var första gången jag kom dit med tåg, så allt kändes nytt och märkvärdigt och ändå väldigt likt andra småstationer i Zagrebs omgivningar. Stinsen kom ut i röd mössa, mörkblå byxor och vit kortärmad sommarskjorta och han vinkade av tåget enligt reglerna. Vi gick in genom stationshuset och ut på baksidan och för att fördriva tiden till Amra och Mirsad kom, gick vi sedan ett stycke längs bilvägen, förbi pizzerian ”Sahara” och ut mot fälten.
Vi tittade bort mot en skylt och såg att det på den stod Cvetković och tänkte att det kanske var lika bra att vända. Alex såg i sin mobil att det skulle vara ungefär 25 minuter till Jastrebarskos centrum från stationen och jag visste ju att Jastebarsko egentligen inte har något centrum, Jastrebarsko är en lång rak gata.
När vi kom tillbaka till stationen dök våra vänner snart upp och vi bestämde oss lite våghalsigt för att gå till fots in till ”centrum”. Den första delen blev något äventyrlig, eftersom nästan varje hus hade en stor argt skällande och hoppande vakthund. Den ena av bestarna trängde sig gång på gång med halva kroppen genom ett hål i staketet. Miki gick – låtsat? – oberörd vägen fram medan jag tänkte något om att Mirsad nog var stark nog för att få bukt med hunden om det skulle göra sig fri. Efter en lång varm sträcka svängde vi på en dams inrådan åt något håll och en stund senare var vi på huvudgatan och där valde vi på måfå ut ett kafé och satt sedan där och drack kaffe och annat och pratade om åren som gått och om nuet. Jag tog inga bilder. Efter några timmar blev det tid att bryta upp och vi gick hela den långa vägen tillbaka, fast nu var det märkligt mycket kortare och det var nerförsbacke eller i alla fall verkade det så. Framme vid stationen skildes vi åt efter att ha funderat lite över var Alex, Miki och jag skulle tillbringa timmen före tågets avgång, på ”Sahara” eller på den ”birtija” som Mirsad egentligen hade avrått oss från: ”Där sitter bara gubbar och dricker.” Till sist valde vi ändå just denna ”birtija” för att den såg så grön och lummig ut.
Vi beställde varsin gemišt och skaffade vatten åt Miki och så slog vi oss ner i den svala skuggan innanför en vägg av blåregn. Gubbarna omkring oss var få och stillsamma och jag växlade några ord om Miki med dem. Och snart hade timmen runnit genom glaset och vi reste oss och gick mot stationen för att invänta tåget tillbaka.
