Till Halle

Jag börjar med att lite lugnande – kanske mest för mig själv – säga att vi är i Halle och vi därmed har klarat vägen hit. Klockan är halv tio men vi är utmattade, men jag ska börja från början. Miki krafsar under tiden en bädd i heltäckningsmattan – han uppfattar den som präriegräs eller något annat bra gräs. Imorse gick vi en snabb runda i kvarteren kring Hotel Luitpold och åt sedan frukost i frukostrummet.

Sedan travade vi till stationen och gick in på Reisezentrum och jag köpte oss en Quer-durchs-Land-Ticket för regionaltåg och bad om en rutt till Halle, som jag sedan inte höll mig till. Först åkte vi till Hof, den gamla DDR-övergången som någon kanske minns, tillsammans med ett gäng ungdomar som var på mycket gott humör. Jag lyssnade lite på dem, särskilt på två killar som hade en rim-och-rapp-duell. De var roliga men tillsist storknade de andra och någon ropade: ”Hört auf zu rappen!” ”Das ist doch kein Rapp!” svarade en av dem och så fortsatte de. I Hof gick vi alla av. Ungdomarna rusade till anslutningen till Leipzig men Miki och jag släppte den. Vi behövde en paus så vi styrde stegen in mot stan. Många lokaler stod tomma och var till uthyrning, billighetsaffärer låg på rad blandade med arabiska eller turkiska mataffärer och kaféer. Här och där en spelhall, många kvinnor med slöja. Jag åt lite bruschetta hos en italienare och så gick vi runt domkyrkan – jag är inte säker på att det var just domkyrkan, men en stor kyrka var det – och så tillbaka till stationen. Strax innan vi nådde dit kom vi förbi ”Cabaret Petit-Paris” igen. Jag funderade på om de sönderslagna rutorna hörde till imagen.

Vi klev på tåget som var ganska glest besatt och slog oss ner i en ”fyra”. Strax innan vi skulle åka kom en äldre kvinna i svart dräkt och slöja in och när hon såg Miki ryggade hon tillbaka och mumlade något. Hennes ”kom till undsättning” och gjorde en hotfull gest mot Miki. Jag tänkte vad jag tänkte och så blev vi ensamma. Jag tittade lite på landskapet och såg stora ekar och små lugna åar och så tänkte jag lite på landskapen Oberpfalz och Vogtland och funderade lite över deras sträckningar. Sedan somnade jag med kopplets ena ände hårt lindad handen. Miki sov nog också. Folk steg av och på, många kom på i Gera. Och så till slut var vi i Leipzig och hade bara den korta sista etappen kvar, men den blev den svåraste för mellan Leipzig och Halle är det S-Bahn och det var helt fullproppat plus att en nitisk (jag skrev inte otrevlig) kvinnlig konduktör trängde sig fram till oss och sa att det Maulkorb-tvång på S-Bahn. Det är för kvavt, sa jag, men det hjälpte inte, så jag tog på den och Miki och stod först stilla men så drog han iväg utom alltför tydligt synhåll och började bearbeta korgen med klorna. Jag försökte lugna honom och klia honom bakom öronen och där och där. Till sist kom jag på att vi kunde gå in på toaletten. Där uppehöll vi oss de tio minuter som var kvar. Sedan gick triumferande ut på Halles bangård, där allt om existensen av någon S-Bahn snabbt glömdes. Nu kom nästa problem: Hur stort var Halle? Var vi nära centrum? Var skulle vi bo? Vi gick in på Reisezentrum och alla frågorna besvarades med ja i denna den bästa av världar. Stort men inte för stort, vi var nära centrum och det fanns hotell längs vägen. Vi travade glatt iväg eller nej nu överdriver jag, vi gick in mot staden med trygga steg. Efter kanske tio minuter var vi där centrum tog vid. Det första hotellet vi såg var ”Schweizer Hof” och vi klev in där, fick ett rum eller snarare två – ett allrum och ett sovrum – för en mycket rimlig summa och flickan i receptionen visade oss var vi kunde äta. Det finns en liten dold restauranggata som heter Sternstraße, om ni skulle komma till Halle någon gång. Tyvärr hade ”Zum Ritter” Ruhetag, så det får någon annan prova. Vi gick också runt lite i staden, till Markt som är omgiven av uppåtsträvande fantastiska torn på kyrkor och andra byggnader. (Jag bara återger mina syintryck, så vill ni veta på riktigt, finns det säkrare källor.)

Jag ville komma till Saale som ju är Halles flod, men vi lyckades inte nå längre än till en liten biflod, jag tror det är en biflod,men byggnaden utmed den var mäktig.

Nästan mittemot där vi bor finns ett runt fristående torn och i närheten finns andra fantasieggande byggnader. Men nu: God natt!