Morgonen började med lugn osäkerhet: kommer vi till Köpenhamn och sedan Sverige eller inte? Får Miki åka ”togbuss” eller ej? Ja, dagen blev för full för att kunna sammanfattas ordentligt på kvällen, så jag stoppar som igår in mina råanteckningar från resan rakt här:
”Neustadt, vi försöker igen, sitter på en bänk/i gräset vid Hospitalkirche zum heiligen Geist, ”för moderna pilgrimer”, är vi moderna? sov gott trots gårdagens kaos, luften är vit och nordisk, folk talar som Thomas Mann beskriver det i Tonio Kröger, lite snabbt och hafsigt och ändå betänksamt (min tolkning av ett suddigt minne), vattnet är ljusblått och husen vita eller av ganska mörkt tegel, det luktar hav och måsarna skriker – denna jord, vi sitter vid kanten av munkliga små kryddtäppor, jag betraktar eller drömmer, Miki luktar och spejar, det finns också rosor, i denna stund tillhör dagen oss, tåget dröjer, så det går inte att ha bråttom, verkligen en resa, vi har åkt fram och tillbaka Neustadt-Sierksdorf tills vi slutligen nådde Puttgarden, ingen förstår men man kan inte förstå allt, färja Puttgarden-Rødby, förstår inte hur vi kom på men så satt vi där under måsarna och himlen,
framme i Rødby språngmarsch till en automat som hela tiden skrev ”husk kortet”, ja, jag hoppade hela tiden över något steg i min nervositet, men så till sist en biljett till mig och en barnbiljett till Miki, sedan sprang vi för jag visste att vi bara hade fem minuter på oss, vi hittade ersättningsbussarna (ja, Miki får åka den typen av buss även om någon sagt nej under mitt frågande) frågade, kom rätt och så hoppade vi på, ett par sekunder senare startade bussen tre minuter för tidigt, men i efterhand kan man inte oroa sig, vi far genom ett friskt landskap i grönt och gult och jag tittar ner på just den där lilla vita gården som jag tänkt på så ofta”
Ja, och vi kom fram till Köpenhamn alldeles för tidigt och jag köpte en biljett av Skånetrafiken, tror jag, fort gick det i alla fall, och sedan var vi på vår perrong och tåget kom och vi steg på. Det var trångt men de flesta log vänligt mot Miki. Jag hade väntat mig passkontroller på gränsen till Sverige, men det har man visst slutat med. Så var vi i Lund och hoppade av och gick enligt Suzannes instruktion ”den gamla vägen” genom tunneln, stretade på till busshållplatsen och bussen kom samtidigt med oss, vi kunde inte betala för det var fel på apparaten och så for vi iväg och hem till Suzanne och det blev ett glatt återseende. (I to je to.)