Morgonen utspelade sig på fru Dunckers underbara lilla hotell i Oldenburg. Vi serverades en rik och härligt gammaldags frukost och vi anmodades att också låta Miki smaka. Dessutom fick vi små smörgåspapperspåsar att stoppa in färdkost i. ”Alles kostet ja Geld”, log fru Duncker.
Hon klappade Miki mycket och grät och berättade att hennes egen gamla hund dött för fyra veckor sedan. Jag berättade lite om Londi. Vi skildes som några som redan kände varandra lite. Med ett visst vemod. Och så gick vi, Eva, Miki och jag, till stationen och steg på ett tåg mot Lübeck. Någon timme senare klev vi av och rotade fram en hypotetisk plan för dagens sträcka, en plan vi bara kom att följa till en liten del. I Lübeck gick vi fram till parken vid Holstentor och satte oss på en bänk där och åt några av våra smörgåsar.
Sedan på tåget igen och nu bar det av mot Lüneburg för ett kort stopp där och sedan for vi vidare till Uelzen där vi stannade lite längre för en konstrunda i och kring Hundertwasserbahnhof.
Vi färdades sedan lugnt till Magdeburg och efter ett byte fortsatte vi till Aschersleben. Det blev soligare igen efter ett mulet stycke väg.
Dagens sista sträcka mellan Aschersleben och Halle var kort, men de sista tio minuterna blev långa och panikartade eftersom jag tyckt mig upptäcka en självmordsbombare bland passagerarna. Vi försökte hoppa av på en imaginär station, men nej. Ingen vet egentligen vad som hände och jag tänker inte beskriva något. I alla fall kom vi av oskadda på Halle Hauptbahnhof och gick med snabba steg mot vårt nattkvarter Schweizer Hof. Vi lyckades på ett komplicerat sätt få ut nyckeln ur en lucka med små sifferhjul och så kunde vi gå och äta på Zum Ritter. Som avslutning gick vi en sväng genom stadens centrum. Det hade börjat skymma och tornen och Händel från sin höga sockel avtecknade sig mörka mot den bleka skyn.
