Kategori: Resor

Den andra anhalten som Toma hade valt ut på vår resa längs den gamla vägen Jozefina över bergen och ner till havet var Brinje. I våra dagar är det en liten och ganska obetydlig ort men under medeltiden, då Brinje var under adelssläkterna Frankopans och Goranjskis herravälde, utgjorde staden en viktig punkt i de dåvarande befästningslinjerna. Ruinerna efter borgen Sokolac ser ännu nog så majestätiska ut. Och den vackraste delen av borgen är Mariakapellet. Vi såg kapellet redan från vägen och Miki såg fåren som betade långt nedanför.

När vi kom ”runt hörnet” fick vi också se andra delar av borgruinerna, som pekade vasst upp i skyn. Vägen upp var i det närmaste ofarbar, men vi kom upp utan att något hände.

Det pågick restaureringsarbeten både i kapellet och i den där andra delen. Däremellan fanns bara låga murar kvar. Toma sa något om att han skulle önska att man återuppbyggde hela borgen och Miki sniffade efter fåren. Jag vill inte spekulera i hans planer med dem.

Från höjden tittade vi ner på den lilla orten och identifierade en katolsk och en ortodox kyrka.

När vi kom ner igen såg vi mer av hela borgen än vi gjort på uppvägen. Tog vi en annan väg? Eller var jag ouppmärksam på uppvägen? Det kanske ingen behöver veta.

Idag vilar Miki och jag efter gårdagens fantastiska resa, ja, jag arbetar i och för sig lite, men det är också ett sätt att vila. Igår morse gav vi oss av söderut med Toma. Vi hade ett vagt mål: att komma till havet någonstans vid Senj, men Toma hade också andra mål längs vägen. Det första var Tounj. Efter Karlovac for vi längs den gamla vägen Jozefina, en väg som leder från Karlovac till havet och Senj. Jag har nu läst att vägen redan användes av romarna till salttransporter men namnet härstammar från den tysk-romerske kejsaren Joseph II, som lät restaurera eller förbättra vägen mellan 1770 och 1779.

Vid Tounj för vägen över en märklig bro i två våningar över floden Tounjčica.

Flodens gröna vatten verkar ganska stillastående, men jag vet inte varför det är så.

Brons två våningar har tillkommit vid olika tider och olika stadier av vägens utformning. Först var vägen mera ”kuperad” och längre fram blev den höjdmässigt mera uträtad. (Ursäkta denna amatörmässiga beskrivning!)

Vid bron tog vi vår första paus och åt en medhavd bönsallad på en skuggig plats, som inte är med på någon av bilderna.

I Tounj fann vi också en märklig kyrka som stod dammig och övergiven omgiven av diverse industriella strukturer. Vi kikade in i kyrkan genom ett buskage och häpnade över rummets skönhet och märkliga stämning. Toma sa något om att det kunde vara en fin plats för konserter.

(Resten av reseberättelsen spar jag till en annan dag.)

Resan fortsätter eller så är det här en annan resa. Imorse steg vi på tåget mot Rijeka och färdades sedan i sicksack, så att resan tog fyra och en halv timme i stället för kanske två och en halv timmar, som det brukar ta med buss. Miki satt på sin reseduk.

En av vinklarna längs vägen var Ogulin, en stad jag aldrig varit i och som jag undrar lite om jag kanske någon gång skulle besöka.

Landskapet längs sträckan vi for var mycket vackert; stora lövskogar, kullar och ibland riktiga berg. Jag tror vi såg berget Klek någonstans efter Ogulin. Så småningom nådde vi Gorski kotar och bergen fick ett annat utseende. Jag tror att vi stannade vid minst tjugo – oftast mycket små – stationer, men överallt fanns det en stins i röd mössa och vit skjorta som vinkade av tåget, som på bilden från Lokve.

Någonstans efter Fužine blev havet och öarna synliga. Här syns bron till Krk och en del av ön och kanske är det Cres man ser där bortom.

Vi nådde fram till Rijeka i middagshettan och klättrade upp till fjärde våning i en våmlig sliten byggnad vid Žabica. Här bor vi nu alldeles ovanför hamnen.

Tillbaka på Hvarska 10. Vi har öppnat fönstren mot natten. Jag fumlar lite med några bilder för att återge några ögonblick från gårdagens resa från Regensburg till Ljubljana. Först färdades vi fyra korta sträckor med Bayern-Ticket. Miki får illustrera detta medan han passerar Geisenhausen.

Vår enda längre paus höll vi i Salzburg. Vi lämnade stationen och gick mot Salzach och sedan över en av broarna och fortsatte sedan ett stycke längs floden tills vi fick en vacker vy över staden och borgen Hohensalzburg. Där hittade vi också ett matställe så att vi kunde stärka oss också kroppsligt.

Ja, och så blev det dags att gå tillbaka och bestiga ett nytt tåg. Genom dunkelt väder färdades vi förbi Dorfgastein, Bad Hofgastein och Badgastein, där en enslig blixt flammade upp och slog ner i ställverket och fick tåget att stanna upp med ett ryck. Märkligt nog kom det igång igen några minuter senare, men då hade vår knappa marginal för tågbytet i Villach krympt till ingenting. Men turen stod på vår sida och vi kom med på tåget till Ljubljana. Och Igor mötte oss på stationen och allt var bra. Och imorse gick Miki och jag vår morgonrunda i Tivoliparken förbi fältmarskalk Radetzkys skönt ljusväggade slott.

Vi lämnade Halle vid tiotiden och vår första etapp förde oss till Leipzig, där vi mer odramatiskt än väntat bytte till ett tåg till Hof. Sedan reste vi bara genom landskapet.

Sedan kom vi så småningom in i Vogtland, detta landskap som svävar över gränsen mellan Sachsen, Thüringen, Bayern och Böhmen. Kanske skedde det just här vid det gula kråkslottet bland träden:

Vogtland är en mytomspunnen värld och det sägs att man i Musikwinkel, ett hörn av Vogtland, i början på 1900-talet tillverkade 80 procent av världens orkesterinstrument.

Järnvägen lutade allt brantare uppåt uppåt och jag undrade hur länge det skulle fortsätta så. Vid Mehltheuer trodde jag toppen var nådd men det var den inte.

Men så var vi plötsligt i Hof i denne ganska obayerska del av Bayern och vi steg av och bytte till tåget mot Regensburg. Vi färdades sömniga genom lövskogar och barrskogar och så var vi framme och tog oss till vårt perfekta lilla hotell på bortsidan av järnvägen. Vi blev vänligt mottagna av fru Czogalla och sedan drack vi varsitt glas av det lokala ölet Kneitinger och åt en fullvärdig måltid.

Lite halvtrötta begav vi oss sedan in i stan och strövade omkring bland de vackra husen och kyrkorna till vi nådde Donau. Vid Steinbrücke stannade vi upp ett tag väl medvetna om att denna stad kommer att tillhöra oss imorgon också.