Idag vilar Miki och jag efter gårdagens fantastiska resa, ja, jag arbetar i och för sig lite, men det är också ett sätt att vila. Igår morse gav vi oss av söderut med Toma. Vi hade ett vagt mål: att komma till havet någonstans vid Senj, men Toma hade också andra mål längs vägen. Det första var Tounj. Efter Karlovac for vi längs den gamla vägen Jozefina, en väg som leder från Karlovac till havet och Senj. Jag har nu läst att vägen redan användes av romarna till salttransporter men namnet härstammar från den tysk-romerske kejsaren Joseph II, som lät restaurera eller förbättra vägen mellan 1770 och 1779.
Vid Tounj för vägen över en märklig bro i två våningar över floden Tounjčica.
Flodens gröna vatten verkar ganska stillastående, men jag vet inte varför det är så.
Brons två våningar har tillkommit vid olika tider och olika stadier av vägens utformning. Först var vägen mera ”kuperad” och längre fram blev den höjdmässigt mera uträtad. (Ursäkta denna amatörmässiga beskrivning!)
Vid bron tog vi vår första paus och åt en medhavd bönsallad på en skuggig plats, som inte är med på någon av bilderna.
I Tounj fann vi också en märklig kyrka som stod dammig och övergiven omgiven av diverse industriella strukturer. Vi kikade in i kyrkan genom ett buskage och häpnade över rummets skönhet och märkliga stämning. Toma sa något om att det kunde vara en fin plats för konserter.
(Resten av reseberättelsen spar jag till en annan dag.)