Kategori: Politik

I början av februari skrev jag en text om min granne Stanko som började så här:

Stanko är en man av ädlaste slag. Jag vet ganska mycket om honom vid det här laget, på ett underjordiskt eller helare sätt än sådant här vetande om människor ofta kan vara. Han har givit mig bilder – inre bilder – av sin barndom och tidigaste ungdom där nere i södern i byn vid en av floden Neretvas tillflöden. Hans barbackaritter på halvvilda hästar invid floden kan jag se för mitt inre öga. Och hans mor som getvaktande liten sjungande flicka uppe på berget i mormoderns berättelse om dagen, då Frans Ferdinand blev skjuten i Sarajevo, finns också bland mina inre bilder. Och denna mormor själv som för hundra år sedan inte bara läste bönerna i sin molitvenik utan också nyheterna i tidningen.

Då hade ännu inte demonstrationerna på Majdan i Kiev tagit någon dramatisk vändning och jag hade ännu inte förstått något av vad som var på väg att hända. Jag tänkte bara något om att det kändes lite ödesmättat att det var för precis hundra år sedan. Inget annat. Men nu ser allting annorlunda ut. Det går alltså aldrig att se i förväg när ett krig är på väg och när det väl börjar rulla fram är det – nästan – omöjligt att stoppa det. Människor försöker i tanken att backa tiden och tänka ut hur man skulle ha gjort i stället vid den ena eller andra punkten. EU skulle ha gjort… USA skulle inte ha tagit det eller det steget. Säger man. Och man letar efter punkten där allt vände och händelserna gled ut på det sluttande planet.

En del fortsätter ännu ett tag att tala sig varma om alla fel som EU eller USA begått, men röst efter röst mattas och undan för undan tystnar detta brus. För snart ser nästan alla att det inte är EU eller USA som flyttar trupper in på ukrainskt territorium, att det inte är EU:s slapphet som riktar vapen mot människor på Krim. Bilden klarnar och detta ger ingen glädje. Ordandets tid är förbi och vi ser att nu är det allvar på ett helt annat sätt. Nu är det på liv och död. Först för dem som står nämast. Men det slutar inte där.

Det enda ogrumlade hoppet sitter nog i Ryssland, i det ryska folket. Bland de modiga där. Men hur ska de våga?

En sak som förbryllat mig i dessa dagar är att så många av dem som kritiserar den nya ukrainska regeringen nämner ett förbud av det ryska språket som ett av regeringens grövsta felsteg. Det förbryllar mig främst eftersom det inte finns ett sådant förbud. Sakförhållandet är ett annat, nämligen detta: 2012 kom under Janukovitj en språklag, som, i motsats till vad som gällt under perioden dessförinnan, befriade tjänstemän från kravet på en beredskap att kommunicera på ukrainska i tal och skrift, vilket gjorde att det i praktiken blev myndigheten och inte medborgaren som fick rätten att välja språk vid möten dem emellan. Den 23 februari röstade det ukrainska parlamentet bort denna lag. Det är inte svårt att se eller inse att detta är något helt annat än att förbjuda ryska språket.

För övrigt har den interimistiskt valde presidenten inte undertecknat denna lagförändring och saken ligger nu hos kammaren. Så inte ens detta har hänt.

Det andra som jag undrar över är varifrån denna ”upplysning” kommer. Är det någon som vet var källan till denna desinformation finns?

Det finns ett nytt hopp för Ukraina, vi vet inte om stort eller litet, men det finns. Och jag låter i denna andhämtningspaus tanken på prov vandra till ryssars förhållande till Ukraina och det ukrainska. Sedan en tid lever jag i den ryske författaren Ivan Bunins självbiografiska roman Arsenjevs liv, där det talas ganska ofta om Ukraina och där Arsenjev tillbringar långa tider på olika platser i landet. Då och då låter Bunin honom säga något om landet och livet där. Så här säger han i ett av bokens sista kapitel (i Per-Olof Anderssons översättning):

”En fiskmås svingar sig i höjden, sörjer över sin unge, solen bränner, vinden blåser över kosackernas stäpp…” Det är Sjevtjenko – en fullkomligt genial poet! Det finns inget vackrare land i världen än Ukraina. Och det viktigaste är att det inte har någon historia längre – dess historiska liv är slut sedan länge och en gång för alltid. Det finns bara det förflutna, sånger och legender om det – en slags tidlöshet. Det är det som fascinerar mig mest av allt.

Vad ska vi nu tänka om detta? Ja, först måste jag säga att detta är skrivet omkring 1930 av en rysk författare som sedan länge befinner sig i exil i Frankrike. Sådant påverkar de inre bilderna. Men säkert finns i de här raderna ett eko av en överindividuell rysk föreställning om det ukrainska, åtminstone från Bunins tid, men kanske också från denna. Och det är inte svårt att se att det dominerande elementet är kärlek: Det vackraste landet i världen är Ukraina. Men det finns något annat också, något jag har svårt att sätta fingret på, men som kanske har att göra med att Ryssland är större och mäktigare och det finns en frestelse i detta, en frestelse att vilja bestämma över vad och hur Ukraina är eller ska vara. Kanske finns här en knut av att älska och att vilja äga. Och det är detta vi alla måste lära oss om och om igen: Att älska och att äga har ingenting alls att hämta hos varandra.

Med hjärtat i halsgropen försöker jag följa och förstå det som händer i Ukraina i dessa hotfulla tider. Jag har vänner och bekanta i Ukraina och bland de människor jag känner där och annorstädes finns det några som vet ganska mycket om vad som händer i Kiev och i andra delar av landet. Med dessas hjälp försöker jag göra mig en föreställning. Ofta når mig inblickarna via länkar jag får mig tillsända eller som jag stöter på på facebook.

Sedan igår undrar jag om det blir krig eller kanske snarare hur ett krig ska förhindras. Jag märker nämligen också en annan sak, en sak på ”mikronivå” och det är att om man tar ställning – och det är nog i det närmaste omöjligt att inte ta ställning, om man inte är likgiltig – så får man svårt att lyssna helt öppet på andra positioner. Med en av mina mycket nära vänner har jag hamnat i ett sådant läge att vi börjar få svårt att förstå varandra. Nästan hela tiden väljer vi att tro på olika saker och det skapar ett avstånd. Naturligtvis vill jag överbrygga det, men hur ska jag göra? Bryta med mina övertygelser för en vänskaps skull? Nej, det går inte, men vad är då alternativet? Kanske går det att om och om igen med hjälp av vännen (som ju ÄR en vän) försöka se sakerna från ett annat håll. Det går kanske men det är oerhört mödosamt (när människor liggger ihjälskjutna på torget där borta) och det måste göras om och om igen. Men hur länge kan man detta innan det blir en tom gest? Om det är så här svårt mellan vänner, hur omöjligt är det inte då mellan fiender.

Men låt oss nu vända blickarna till det som sker i Ukraina i dessa dagar.

Här är två artiklar från Euromaidan i engelsk version:

Response to Washington Post article by Keith Darden and Lucan Way

Act Now or War Will Come Your Way, too

Och här en från The New York Review of Books:

Fascism, Russia and Ukraine

Den här från Washington Post (av Anne Applebaum):

Ukrainian smears and stereotypes

I Bosnien-Hercegovina har människor börjat tröttna på sina genomkorrumperade ledare, på fattigdomen som fötts ur vanskötseln av landet, på den skyhöga arbetslösheten, på den unga generationens framtidslöshet, på detta att det är nästan omöjligt att försörja sig på hederligt arbete.

Jag läser lite ur en artikel jag hittat på nätet:

SARAJEVO, Bosnia-Herzegovina (AP) — Anti-government protesters stormed into the Bosnian presidency and another government building in Sarajevo and set them ablaze Friday as riot police fired tear gas in a desperate attempt to stop them.

Smoke was rising from several Bosnian cities as thousands vented their fury over the Balkan nation’s almost 40 percent unemployment and its rampant corruption. It was the worst social unrest the country has seen since the 1992-95 war that killed over 100,000 people following Yugoslavia’s dissolution.

As night was falling Friday, downtown Sarajevo was in chaos, with buildings and cars burning and riot police in full gear chasing protesters and pounding batons against their shields to get the crowd to disperse.

Nearly 200 people were injured throughout the country in clashes with police, medical workers reported.

Och här är hela artikeln.

Vart kommer denna förstörelse att föra? De fattigaste kommer att få det ännu svårare. Pamparna, de korrupta politikerna, det ledarskikt som har skickat landet över ruinens brant kommer att sitta orörda i sina villor och slott bakom höga murar eller utanför landets gränser. (Fast ur artikeln ovan tycker jag mig kunna utläsa att det i alla fall inte finns några etniska spänningar i förgrunden. Muslimer och serber och kroater verkar stå enade mot ledarskiktet.)

Finns det några ljusa alternativ för detta land i vår tid?