Hundra år senare

I början av februari skrev jag en text om min granne Stanko som började så här:

Stanko är en man av ädlaste slag. Jag vet ganska mycket om honom vid det här laget, på ett underjordiskt eller helare sätt än sådant här vetande om människor ofta kan vara. Han har givit mig bilder – inre bilder – av sin barndom och tidigaste ungdom där nere i södern i byn vid en av floden Neretvas tillflöden. Hans barbackaritter på halvvilda hästar invid floden kan jag se för mitt inre öga. Och hans mor som getvaktande liten sjungande flicka uppe på berget i mormoderns berättelse om dagen, då Frans Ferdinand blev skjuten i Sarajevo, finns också bland mina inre bilder. Och denna mormor själv som för hundra år sedan inte bara läste bönerna i sin molitvenik utan också nyheterna i tidningen.

Då hade ännu inte demonstrationerna på Majdan i Kiev tagit någon dramatisk vändning och jag hade ännu inte förstått något av vad som var på väg att hända. Jag tänkte bara något om att det kändes lite ödesmättat att det var för precis hundra år sedan. Inget annat. Men nu ser allting annorlunda ut. Det går alltså aldrig att se i förväg när ett krig är på väg och när det väl börjar rulla fram är det – nästan – omöjligt att stoppa det. Människor försöker i tanken att backa tiden och tänka ut hur man skulle ha gjort i stället vid den ena eller andra punkten. EU skulle ha gjort… USA skulle inte ha tagit det eller det steget. Säger man. Och man letar efter punkten där allt vände och händelserna gled ut på det sluttande planet.

En del fortsätter ännu ett tag att tala sig varma om alla fel som EU eller USA begått, men röst efter röst mattas och undan för undan tystnar detta brus. För snart ser nästan alla att det inte är EU eller USA som flyttar trupper in på ukrainskt territorium, att det inte är EU:s slapphet som riktar vapen mot människor på Krim. Bilden klarnar och detta ger ingen glädje. Ordandets tid är förbi och vi ser att nu är det allvar på ett helt annat sätt. Nu är det på liv och död. Först för dem som står nämast. Men det slutar inte där.

Det enda ogrumlade hoppet sitter nog i Ryssland, i det ryska folket. Bland de modiga där. Men hur ska de våga?

3 kommentarer till “Hundra år senare”

  1. Jag hoppas att det du har rätt om det ogrundade hoppet, på lång sikt. Men vad kan inte ske dessförinnan? Det är skrämmande.

  2. (Oj Lennart, det verkar som om ”stavningskontrollen” är med och tolkar skeendena. Men stavningskontrollen har haft fel förr.)

    Så länge man inte vet hur det går, finns det plats för hopp. Även om platsen är trång.

Kommentarer är stängda.