Det finns ett nytt hopp för Ukraina, vi vet inte om stort eller litet, men det finns. Och jag låter i denna andhämtningspaus tanken på prov vandra till ryssars förhållande till Ukraina och det ukrainska. Sedan en tid lever jag i den ryske författaren Ivan Bunins självbiografiska roman Arsenjevs liv, där det talas ganska ofta om Ukraina och där Arsenjev tillbringar långa tider på olika platser i landet. Då och då låter Bunin honom säga något om landet och livet där. Så här säger han i ett av bokens sista kapitel (i Per-Olof Anderssons översättning):
”En fiskmås svingar sig i höjden, sörjer över sin unge, solen bränner, vinden blåser över kosackernas stäpp…” Det är Sjevtjenko – en fullkomligt genial poet! Det finns inget vackrare land i världen än Ukraina. Och det viktigaste är att det inte har någon historia längre – dess historiska liv är slut sedan länge och en gång för alltid. Det finns bara det förflutna, sånger och legender om det – en slags tidlöshet. Det är det som fascinerar mig mest av allt.
Vad ska vi nu tänka om detta? Ja, först måste jag säga att detta är skrivet omkring 1930 av en rysk författare som sedan länge befinner sig i exil i Frankrike. Sådant påverkar de inre bilderna. Men säkert finns i de här raderna ett eko av en överindividuell rysk föreställning om det ukrainska, åtminstone från Bunins tid, men kanske också från denna. Och det är inte svårt att se att det dominerande elementet är kärlek: Det vackraste landet i världen är Ukraina. Men det finns något annat också, något jag har svårt att sätta fingret på, men som kanske har att göra med att Ryssland är större och mäktigare och det finns en frestelse i detta, en frestelse att vilja bestämma över vad och hur Ukraina är eller ska vara. Kanske finns här en knut av att älska och att vilja äga. Och det är detta vi alla måste lära oss om och om igen: Att älska och att äga har ingenting alls att hämta hos varandra.
Bodil, vill bara säga att jag är tacksam för de länkar till intressanta artiklar om Ukraina som du lägger ut här och på Facebook. Det är så lätt att hamna i en förenklad uppfattning om en så komplicerad situation som den ukrainska. Vi har en tendens att försöka urskilja en vit och en svart sida i konflikter, och när den vita sidan visar sig innehålla svarta element, då blir vi besvikna. Men här som på så många andra håll finns det en grund för ställningstagande mot en hänsynslös regim som möter opposition med övervåld och krypskyttar.
Hej Lennart, ja, det är komplicerat, men det kan inte heller vara så att när en befolkning som i sin kamp för ett rättssamhälle och en verklig demokrati reser sig upp mot en regim som missbrukar sin makt, är djupt korrumperad och på väg att totalt utarma medborgarna, att denna folkmassas uppsåt ska kunna diskrediteras för att det i den ingår element som har mindre ädla uppsåt. Och diskrediteras av vem? Av människor i länder där man lever i just demokrati och rättssäkerhet, av människor som inte själva har upplevt den nöd man i Ukraina reser sig emot.