Ursäkta det något aparta bildvalet, men vi skulle kunna låta detta anspela på att en essä inte behöver hålla sig till ämnet. Ja, och, förstås, stort tack till er som varit med i detta semantiska talko kring essäbegreppet. Här kommer nu mitt halsbrytande försök att sammanfatta vad som sagts. Och glöm inte, kära läsare, att det går hur bra som helst att invända mot och förbättra min sammanfattning.
En essä kan (i Montaignes anda) handla om vad som helst men behöver inte hålla sig till ämnet. Essän är ett mellanting mellan skön- och facklitteratur/journalistik, alltså en utredande och inte en gestaltande text som ändå är personlig. I en essä är jaget – även om det inte finns något uttalat jag – alltid identiskt med textförfattarens jag. En essä bör vara en samling av idéer – inte nödvändigtvis relevanta för ämnet -, lärda referenser till belägg och källor – inte nödvändigtvis granskade eller utvärderade – och överhuvudtaget ett slumpmässigt strövtåg med många utvidgningar genom ämnesområdet. Den är ett försök att genom ett personligt perspektiv framföra något värdefullt om ett ämne, kanske, utan att detta behöver leda till en slutsats. Essäns styrka ligger i att den erbjuder plats åt det där svårdefinierbara, som sällan uppstår i en akademisk uppsats eller i en tidningsartikel. Ett klassiskt essäistiskt grepp är att författaren gestaltar det han/hon vill komma åt genom en person – idén blir på det sättet till kött och blod. Essäistiskt skrivande rör sig mellan något som skulle kunna definieras som författarens försöksvisa skrivande och den prövning han utsätter sina ämnen för. En essä skiljer sig från en vetenskaplig uppsats genom att det är en öppnare text. Tankeprocessen står i centrum och det står skribenten fritt att kasta ut tankar och diskutera dem utan att komma till en slutsats. En essä saknar konklusion, skribentens hypoteser behöver inte redovisas, bekräftas eller motbevisas. Essän är ett flätverk av tankar och idéer. Ju tätare väven är knuten, desto fruktbarare är detta för helheten. Och – en essä kan vara ett sätt att piska sina tankar och funderingar om ett visst ämne, tills de förvandlas till något man själv inte vet vad det är.
Vi kom dessutom fram till att essän nog bör ha en viss längd för att kunna kallas essä och – med viss tvekan – till att en essä nog bör uppfylla vissa kvalitetskriterier. Vidare fick vi en exkurs kring underkategorin samtalsessän och dess speciella egenskaper och förutsättningar. Och dessutom – detta får inte glömmas – undfägnades vi med ett litet essäkritiskt lyriskt utbrott.
För den läsare (troligen någon annan än talkodeltagarna) som vill veta vad som verkligen sades, går det bra att titta här – för vem vet om man kan lita på någon som illustrerar en initierad och lärd diskussion om essäbegreppet med en soluppgång över Bagni Tinos parasoller.
