Jag har städat lite i min ena bokhylla och gjorde nyss ett lustigt fynd: ett exemplar av den ladinska tidningen ”La usc di ladins” (Ladiniernas röst). Jag läste lite på prov under rubriken ”Leteratöra, classica y nöia” (Litteratur, klassisk och modern, gissar jag). Som inledning står det att ”trëi libri vëgn analisà”. Den ena av de tre böcker som blir analyserade är den kända amerikanska novellen ”L’om vedl y la mêr” – jag tror ni gissar vilken bok det är fråga om…
Jag läser nu lite för er om ladinierna i ”Europas styvbarn” av Ingmar Karlsson – boken har jag lånat av Bengt af Ordet – så här bland annat skriver han på den inledande sidan:
Ladinierna är efterkommande till de av romarna år 15 före Kristus underkuvade räterna, ett folk med okänt ursprung som kan betecknas som Centralalpernas urinvånare.
Genom att räterna lärde sig de romerska soldaternas enkla latin och sedan tog intryck av romaniserade befattningshavare och missionärer blev deras språk med tiden latiniserat. Ladinskan härstammar således inte från italienskan utan är en vidareutveckling av det folkliga latin som talades i Rätien. Det är därmed inte bara ett självständigt språk utan också det äldsta språket i området.
Vilket område är det då fråga om? Jo, i grova drag rör det sig om östra fliken av Schweiz och nordöstligaste hörnet av Italien. Man talar ofta om tre grenar av rätoromanska – fast förhållandet dem emellan är något omstritt; rumantsch (ofta är det det man syftar på när man säger rätoromanska) i Schweiz, furlanska i Friuli och ladinska i Dolomiterna. Det ladinska området sträcker sig över flera italienska regioner och det är de som bor i Südtirol/Alto Adige som är kuturellt mest gynnade. Detta beror på deras nära samröre och stora likhet i livstil med den stora tyskspråkiga minoriteten i området; denna grupp har en mycket stark ställning. Men också de ladinier som lever i de andra regionerna har hittills kunnat bevara sitt språk och sin kultur, åtminstone ganska väl. Här följer nu en liten dikt skriven Lucio Eicher Clere från trakten av Belluno i norra delen av regionen Veneto. På svenska skulle man kunna ge dikten namnet ”Väntans tid”:
Al tenpo da spité
Al tenpo da spité
eterno
söi ch’te rivaras…
I vöi se ströinde
par carite
el röi che scota
la to os
al zorvel siguro
ch’tu ne n es.
Al tenpo da spité
fa tarmà al cöre
compagn dei foi di frasin
inante dal tampardon.
Och här följer den i italiensk översättning:
Il tempo dell’attesa
Il tempo dell’attesa
eterno
e so che arriverai…
Gli occhi si stringono
per cercarti
le orecchie ascoltano
la tua voce
la mente certa
che non ci sei più.
Il tempo dell’attesa
fa tremare il cuore
come le foglie del frassino
prima del temporale.
PS Här kan man se att ladinskan inte är så enhetlig. ”Röst” i tidningsnamnet i början av texten är ”usc” och i den här dikten är det ”os”. Och den som kan lite latin…