Kategori: Ord och språk

För några dagar sedan läste jag en artikel ur ett gammalt nummer av Tagesspiegel (11.1 2005). Artikeln handlar om Namibia, som en gång var den tyska kolonin Deutsch Südwestafrika. Fokus i artikeln ligger på tysk turism i dagens Namibia. Jag fastnade vid en intressant och lite lustig detalj – historien kring namnet på den största badorten Swakopmund. Så här skriver artikelförfattaren:

Der Fluss ist dunkelbraun. Er heißt wegen seiner Farbe Swakop, dieses Wort bedeutet in der Sprache der Eingeborenen, der Nama, ”Scheiße”. Das wussten die weißen Siedler nicht, als sie ihre Stadt Swakopmund tauften.

Ironiskt. Tanken far snabbt till en liknande historia från Australien. I boken ”Australian Aboriginal Languages” av Barry R. Blake hittade jag en gång den här intressanta passusen, som är ett annat exempel på samma fenomen:

The citizens of Cunnamulla, southwestern Queensland, will probably not be pleased to hear that the name of their town means ”bad faeces”, ”kuna” being the general Aboriginal word for ”faeces” and ”mala” being the word for ”bad” in a number of languages in the area.

Här får jag lust att yttra min finska favoritfras ännu en gång: on.

Rubriken här ovan skapar eventuellt förväntningar på ett hånfullt eller i alla fall kritiskt uttalande om tidningars språk, men jag har ett helt annat ärende. När jag läste SvD idag, så hittade jag två små passager i två olika artiklar som fångade mitt intresse av rent estetiska skäl. Så här väl skrivs alltså allt emellanåt texter, som man som läsare oftast bara stormar igenom för att ta till sig lite nytt. Den ena texten är en kolumn skriven av Cordelia Edvardson. Eftersom jag här bara är ute efter själva formen, så går jag inte alls in på innehållet.Titta här så säkert texten rinner fram:

Nej, jag förnekar visst inte att det utspelas tragedier även i Sverige. Ett lidande är ett lidande, är ett lidande – och bar den som bär skon vet hur och var den skaver. Men ibland kan man väl få lov att glädjas åt att få leva i ett land där pinan och plågan inte är regeln utan undantaget.

Och så här suggestivt formulerar Marian Radetzki ett avsnitt i sin helsidestext:

Om trenderna förlängs kan vi skönja en framtida värld där den överväldigande majoriteten av människor samlats i städer; där en mycket fåtalig landsbygdsbefolkning bedriver ett intensivt och högproduktivt jordbruk på begränsade arealer; där ytterligare begränsade områden utanför städerna nyttjas för rekreation; och där resten av världen återlämnas till naturen, som successivt återställer något som påminner om det ”ursprungliga” tillståndet. Den nattlige flygresenären kommer att se jättelika kluster av ljus, ibland förbundna med pärlband av ljuspunkter längs transportlederna, men därutöver i huvudsak mörker.

Sedan är det en annan sak att form och innehåll kanske egentligen inte kan skiljas från varandra och betittas separet, men det är, för att falla tillbaka på ett Fontanecitat, ”ein zu weites Feld”…

För att anknyta lite till den diskussion som inleddes igår här under pausträdet väljer jag att sätta in en text som låter oss fundera lite kring begreppet ”bildning”. (För övrigt kanske något vi kan ta upp i ett framtida semantiskt talko – någon gång när hösten tagit över.)

I slutet av ”Det speglade livet” finns ett avsnitt som Klara Johanson har givit namnet ”Reflexer”. Här låter hon tankarna vandra ganska fritt mellan olika frågor och funderingar. Det finns ingen kapitelindelning som i boken i övrigt, på sin höjd spränger hon in en blankrad här och där. Om bildning och vad det innebär att vara bildad skriver hon:

En mänska som bildar sig får med var dag allt lättare att lära och allt svårare att ”glömma”. Hon måste rymma massor av det som fåvitskt nämnes minneskunskap och som hos henne är något helt annat. En bildad mänska rör sig ledigt och med njutning i en värld som hon upptäckt och där hon jämt upptäcker nya trakter eller detaljer, som inte överraskar utan genast röjer sitt sammanhang med det redan genomforskade. Ett isolerat faktum finns inte mer för henne, varje okänd glosa berättar till vilket språk den hör.

Det förefaller mig som hade jag just nu börjat bilda mig. Lever jag om tio år kommer jag att tro detsamma då. Lite orätt gör jag mig ju, ty jag har åtminstone sedan fyraårsåldern hållit på med förarbeten.

För en tid sedan hade vi här under pausträdet en diskussion om vad begreppet ”kunskapssamhället” egentligen står för. Jag släpper nu in Klara Johanson i det samtalet. Så här skriver hon i avsnittet ”Reflexer” i boken ”Det speglade livet” apropå kunskap:

Det föll mig in att synnerligen här i Sverige torde råda en ganska primitiv föreställning om vad ”kunskaper” vill säga. Man uppskattar väl egentligen bara det som direkt framgår ur iakttagelse, forskning och lektyr och som kan med någorlunda precision återges åt andra. Men den mesta kunskap en verkligt studerande mänska förvärvar är av långt subtilare och obestämdare art. Den består i själva orienteringen i olika sfärer, t.ex. hemmastaddhet i ett tidevarvs andliga luft eller förmågan att behandla dokument. Här uppstår så många imponderabilia, det medfödda och det tillstuderade blandas olösligt. Sådana kunskaper förblir ens enskilda tillhörighet och låter sig inte meddelas andra på annat sätt än konstverk meddelas.

I naturvetenskap och därmed befryndade ämnen förmodar jag att ”il faut tout dire”. Men i allt annat bör man skriva ungefär en tiondedel av det man vet. Resten må strömma ut mellan raderna och bilda atmosfär kring det utsagda.

PS Imorgon kommer temat utbildning och skola i Sverige att tas upp här under pausträdet igen.

Härom dagen fick jag ett litet häfte med sånger och dikter på cimbriska i present. Cimbrerna bor i ett begränsat bergsområde mellan Trento och Verona i östlig riktning. Så här skriver Carl Johan Gardell om cimbrerna i en artikel i SvD från förrförra våren:

På högplatån Altopiano d’Asiago, som gränsar till Poslätten i norra Italien, finns sju små kommuner där befolkningen talar den tyska dialekten tautsch eller cimbriska. Enligt en äldre teori skulle den folkgruppen vara ättlingar till de cimbriska stammar som på 100-talet f Kr invaderade det romerska riket. De flesta moderna forskare anser dock att cimbrernas förfäder var de bayerska nybyggare som kejsaren Fredrik Barbarossa lät rekrytera till regionen på 1180-talet.

I inledning av det lilla häftet läser jag att cimbriskan idag endast talas av ett par hundra i Luserna/Lusérn, av några dussin i orten Giazza/Ljetzan och av ännu färre människor i byn Roana/Robaan.

Här är en sång ur häftet, ni som kan tyska, eller ännu hellre bayerska, kan nog gissa er till delar av innehållet: Sången heter ”Di belt vo Lusérn”. På tyska blir det ”Die Welt von Lusérn” och på italienska ”Il mondo di Luserna”:

Pechar darbeck!
Pechar stea au!
pit disan schüan tage
pit disarn hoatar nacht
a baila vor in takh
mochbar såin in at di perng

Bar bartn seng nir Venezia
un åndre stattn ó
liachtar bo da se mövarn
fin bait aus az mer
un ben da khint di sunn
sebar at da åndar sait
di hoachan baisan perng
di gletschar in Tirol

Junge steat au!
Junge steat au!
Pit söllan schüan hümbl
vo disan schüan lånt
vo disarn khluan belt
sebar da groas belt.

Bar bartn seng nir Venezia
un åndre stattn ó
liachtar bo da se mövarn
fin bait aus az mer
un ben da khint di sunn
sebar at da åndar sait
di hoachan baisan perng
di gletschar in Tirol

Junge steat au!
Junge steat au!