”Kunskapssamhället” – diskussionsöversikt

Nu har en dryg vecka gått sedan det semantiska talkot om ordet ”kunskapssamhället” inleddes. Jag tackar för alla inkomna bidrag och försöker nu sammanfatta det som sagts. Upptäcker någon läsare påtagliga fel eller luckor i min sammanställning, så ber jag henne/honom att höra av sig i kommentaren.

Jag gör nu så att jag radar upp det som jag ser som kärnan eller kärnorna i de respektive debattinläggen:

Ordet ”kunskapssamhälle” ställs bredvid ordet ”samhällskunskap” och dessa båda ords uppbyggnad och innehåll undersöks sida vid sida.

Kunskapssynen i dagens samhälle är mer nyttoinriktad än i tidigare samhällen.

Det har officiellt aldrig definierats vilken kunskap det är som finns i det som kallas kunskapssamhället.

”Kunskap” och ”kunskapssamhälle” kan vara maktpolitiska termer: ”Kunskap är makt”.

I kunskapssamhället handlar kunskap om att sälja tjänster.

Är kunskapssamhället en massa individer med expertkunskap som handlar med denna kunskap sinsemellan?

Kunskapssamhället är ett samhälle utan sammanhang, där människorna är lätta att manipulera för makthavarna.

Hur ser förhållandet mellan termerna ”kunskapssamhället” och ”informationssamhället” ut? Har man minskat på pretentionerna när man mer och mer har gått över till att tala om ”informationssamhället”?

I kunskapssamhället är kunskap en produktionsfaktor, ett sätt att bibehålla västvärldens försprång framför andra delar av världen.

Begreppet ”kunskapssamhället” används gärna när man för ekonomiska resonemang.

Hur mycket ”gammal information” vill man ha i ett kunskapssamhälle?

Ordet ”kunskapssamhället” används ofta på ett manipulativt sätt och det kan fyllas med mycket olika innehåll beroende på vem som som tar det i sin mun och vilka avsikter den talande har.

En regeringspolitiker säger: ”Vi är numera handelsmän i kunskap.”

Kunskap i kunskapssamhället är en typ av kunskap som låter sig kommersialiseras.

I slutet av debatten kommer frågan om vilken plats bildning har i kunskapssamhället. Kanske kan vi längre fram någon gång tillsammans fundera på vad ”bildning” är…

Talko om ”kunskapssamhället”

Ordet ”kunskapssamhället” dyker upp allt som oftast och vi är säkert många som frågar oss, vad det är för ett begrepp som döljer sig bakom det här ordet. Jag vidrörde frågan i lite lätt ironisk ton i föregående inlägg idag. Nu föreslår Agnes en diskussion kring detta ord, men den här gången önskar hon att samtalsförloppet inte ska vara så hastigt som vid de tidigare semantiska talkona. Jag lägger ut frågan här idag och lämnar ordet åt alla som vill ta sig an detta ämne och först på tisdag om åtta dagar (sjunde juni) samlar jag ihop det som sagts.

I Errata pågår förresten nu ett samtal som tangerar det här ämnet. Läs gärna Inger Enkvists artikel om språkundervisningen i Sverige där.

Tolerans – återblick på tisdagens begreppsdiskussion

Så har vi genomfört ett nytt semantiskt talko. Tack, till er som bidragit med tankar och reflektioner!

Vad blev då sagt?

Ett stråk i samtalet handlade om förhållandet mellan ”tolerera” och ”acceptera”: Skillnaden kan bestå i att ”acceptera” är mindre engagerande än ”tolerera”. Det finns mer känslor i ”tolerera”. ”Tolerera” har ofta med något som är närmare subjektet att göra än ”acceptera”.

Vidare talades det om det asymmetriska förhållande som begreppet ”tolerans” förutsätter. Ordet kan innehålla ett ”ovanifrånperspektiv”. Å andra sidan säger en röst i samlingen att det inte behöver vara så.

Det talades också om det kluvna i toleransbegreppets värdeladdning: Å ena sidan är det starkt positivt laddat, när man talar om det i allmänhet: ”Vi vill visa tolerans.” ”De är mycket toleranta.” När man däremot i detalj går in på vad det är man tolererar framstår det som något begränsande och på något vis auktoritärt och man använder det då mest i negerad form: ”Vi kan inte tolerera ett sådant beteende.” En av oss beskrev ”tolerans” som ett ord ”med en negativ kärna i en positiv förklädnad”.

Värderingen och värdeladdningen verkar vara det centrala problemet: Dels finns det en kluvenhet beträffande begreppets värdeladdning, dels står det klar att begreppet är tätt knutet till just värderingar – för att tolerera något, måste man ha en inställning som utgår ifrån en värdering.

Vidare kom en jämförelse mellan värdeladdingen i adjektivet ”tolerant” och verbet ”tolerera” upp. ”Tolerant” är odelat positivt laddat medan ”tolerera” väl lutar mer åt ett negativt och begränsande håll.

Uttrycket ”nolltolerans” dök upp flera gånger och New York-borgmästaren Giulianos nolltoleranslinje för brottsbekämpningen i staden nämndes och kritiserades bland annat eftersom den för till ett annat definitionsproblem, nämligen: Vad är ett brott? Ytterligare en vinkel på begreppet ”nolltolerans” är att det kan ligga något förtryckande i det.

Mot slutet av diskussionen kom också ett inlägg om tolerans som nära förbundet med likgiltighet och ansvarsabdiktion.

Ännu lite senare kom ytterligare en kommentar som problematiserade förhållandet mellan ”tolerera” och ”acceptera” på ett nytt sätt.

Ja, det här var naturligvis inte fullständigt (den som vill se diskussionen i dess helhet kan gå till kommentarerna under rubriken ”Semantiskt talko 2”), men det är ett försök att sammanfatta de synpunkter som kom fram. Använd gärna kommentarfunktionen idag också, om ni vill rätta till det ni eventuellt inte tycker stämmer eller om ni vill lägga till något.

För övrigt inledde Aron igår en ny diskussionsrunda i sin blogg. Ordet som behandlas är ”melankoli”. Här under pausträdet avvaktar jag ett tag innan jag tar upp ett nytt ord, men ni får naturligtvis gärna skicka in förslag.

PS Jag har förresten fått mail från Finland angående mitt genusval vid ordet ”talko”. Jag har ju hela tiden skrivit ”ett talko”, men skribenten föredrar formen ”en talko”. Läs mer om denna fråga här.

Semantiskt talko 2

Ord som beskriver känslor, mentala tillstånd och liknande är ofta mångtydiga – vi har olika föreställningar om vad de täcker för fenomen, hur mycket de täcker av olika företeelser och vilken värdeladdning de har. Antagligen finns det tolkningsskillnader och föreställningsdifferenser också när det gäller mer konkreta ord – om jag säger till exempel ”stol”, så ser vi förmodligen alla olika stolar framför oss, förutsatt att alla verkligen ser just stolar – men dessa skillnader har nog för det mesta mindre betydelse än de som uppkommer när det gäller det mer abstrakta.

I samtalet om ordet ”sentimental” fick jag in ett antal längre definitioner. Dessa formulerades av Agnes, Marita, Sejfo, Jorun och Malte. I anslutning till diskussionen sade Aron att han är intresserad av en ”känslornas historia” och han funderade lite kring uppkomsten av ord som hybris, samvete och melankoli. När det sedan gällde att mera konkret välja ett nytt ord att ”sätta tänderna i” föreslog Marita ”tolerans”. Bengt lät veta att ”postmodern” inte kändes som det mest lockande ordet att ta itu med. Intressant nog lät Annika – via en annan kanal – mig veta att hon är intresserad av just detta begrepp. Nå, slutbabblat här nu: Nästa ord att bry våra hjärnor med blir ”tolerans”. Varsågoda, fältet är fritt (nya deltagare är naturligtvis också välkomna):

Sentimental – sammmanfattning av gårdagens samtal

Först av allt vill jag tacka er som deltagit i samtalet kring ordet ”sentimental” under gårdagens rubrik ”Semantiskt talko”. För att inte allt ska rinna ut i sanden, så försöker jag göra en sammanställning av huvudtankarna här:

Först en definition från en engelsk etymologisk ordbok: A vogue word with wide application mid-18c., commonly “a thought colored by or proceeding from emotion” (1762), especially as expressed in literature or art. The 17c. sense is preserved in phrases such as my sentiments exactly. At first without pejorative connotations; meaning “having too much sentiment” had emerged by 1793 (sentimentalist).

Varför har ”sentimental” blivit ett ord med pejorativ laddning?

Den socio-ekonomiska ställningen har betydelse för vad man kan/kunde vara sentimental om: Det är/var lättare att längta tillbaka till gångna tiderna om förhållandena under de gångna tiderna inte var alltför knapra och svåra – fast ibland kan man ändå vara sentimental/skriva sentimentalt om lidanden och svåra tider.

Realismens förhållande till begreppet ”sentimental” – var det under denna epok den negativa klangen föddes?

Hur förhåller sig materialismens och industrialismens idéer och praktik till känslouttryck och går det möjligen att i dessa spåra uppkomsten av den negativa klangen i ordet ”sentimental”?

Har det samhälle vi lever i idag har behov av att få kontroll över starka känslor genom att döma ut vissa av dessa som sentimentalitet?

Kan sentimentalitet ha med känslomässigt hyckleri att göra?

Sentimentalitet är besläktat med nostalgi.

Vad betyder "sentimental" i den gamla jazzhiten ”Sentimental Journey”?

Är sentimentalitet en längtan efter det som var eller snarare efter hur något kunde ha varit?

Det råder ett slags motsatsförhållande mellan begreppen ”sentimental” och ”rationell”.

Vi är alla sentimentala – det är en ”obotlig farsot” som följer oss genom livet. Det går inte att frigöra sig ifrån den.

I denna sammanfattning saknas det naturligtvis en del och kanske har jag någonstans snedvridit någons tanke – i så fall ber jag er att rätta mig.

Under diskussionen kom det också upp ett förslag om ett annat ord vi skulle kunna undersöka, nämligen ordet ”tolerans”. Jag tänker ta upp det inom den närmaste veckan, så den som vill kan börja fundera. Samtalet om ”sentimental” behöver inte ses som avslutat – fyll gärna i med sådant ni tycker saknas. Än en gång: Tack till er som medverkat!