Kategori: Ord och språk

För över tio år sedan fick jag ”A Mouthful of Air” av Anthony Burgess i födelsedagspresent av min australiensiske bror. Ett kapitel i boken minns jag speciellt tydligt och lite då och då brukar jag berätta om det för någon vän eller bekant. Kapitlet heter ”The Tongue of the British” och det handlar om keltiska språk, särskilt walesiska. Burgess – som som språkforskare ibland i och för sig kan gå mig på nerverna – pekar här bland annat ut ett intressant faktum som gör det mycket svårt att skriva användbara lexikon för walesiskan. Många substantiv och även vissa andra ord har nämligen en variation av begynnelseljud beroende på vilket ljud ordet före slutar på. Sådant här förekommer förstås också i många andra språk, men i walesiskan är de här ljudmässiga förskjutningarna så stora att man måste skriva ljuden olika också. Dessutom kan de här variationerna ha grammatiska orsaker. Här är några av de exempel Burgess ger:

gardd = a garden, yr ardd = the garden
llyfr bach = a little book, fferm fach = a little farm (”bach” och ”fach” betyder alltså ”liten”)
hogyn drwg = a naughty boy, geneth ddrwg =a naughty girl
dwr poeth = hot water, teisen boeth = a hot cake

Det finns ännu mer komplicerade fall:

ceffyl = horse
ei geffyl = his horse
fy ngheffyl = my horse
ei cheffyl = her horse

tad = father
ei dad = his father
ei thad = her father
fy nhad = my father

Också en del räkneord håller sig med den här variationen:

100 = un cant
200 = dau gant
300 = tri chant (som tyskt ach-ljud)
400 = pedwar cant
500 = pum cant
600 = chwe chant

För att jag inte kan låta bli tar jag också med en lista över några ord i walesiskan som enligt Burgess inte har några likheter alls med motsvarande ord i något annat indoeuropeiskt språk. Jag håller inte med honom på alla punkter, men det är intressant att titta på de här orden. Eller vad säger ni?

anadl = breathe ( jag tycker allt att det liknar ”andas”)
annwyd = cold
arian = money
brenin = king
blodeuyn = flower (”blomma” och ”Bluhme” är kanske inte helt olika)
bwyd = food
coeden = tree
chwaer= sister (tja, ”Schwester” eller i ostpreussisk form ”Schwaster”)
diolch = thanks
eira = snow
gair = word
haul = sun
ia = ice (”is”?)
llaeth = milk (”latte”, ”lait”, ”leche”)
llong = ship
plentyn = child
telyn = harp
wythnos = week

Jag är en lyssnare och jag tycker mycket om att lyssna på språk jag inte förstår eller bara förstår spridda småbitar av. Ljuden och tonfallen fyller mig med lust och nyfikenhet. Under de här dagarna i Aten har jag lyssnat på grekiska och härmat stavelser och ljudkombinationer tyst för mig själv eller högt – när det inte tedde sig alltför opassande. I tunnelbanan lyssnade jag uppmärksamt på den tydliga rösten som ropade ut ”nästa station” och alla stationsnamnen och sedan upprepade jag orden i huvudet. Jag har gjort mig en egen liten bild av grekiskan sedd utifrån, sedd av mig som egentligen inte förstår vad som sägs. Inte särskilt överraskande har jag gjort min bild i blått och vitt, himmelsblått och marmorvitt. Mot samtalens blåa grundlinjer och -ytor av ”eu-”, ”para”, ”-iki”, ”-akis” avtecknar sig vita marmorblock av distinkta, liksom tidlösa ord som ”logos”, ”pragma” och ”dilemma”.

När jag var liten brukade min Oma (mormor) ibland kalla mig för Marjellchen. ”Na, Marjellchen?” kunde hon fråga eller säga. Jag förstod mycket väl vad hon menade, men lustigt nog var det först för något år sedan som jag råkade få veta vad ”Marjellchen” egentligen betyder. Jag satt och tittade på de olika orden för ”flicka” på en dialektkarta från 1940 över det tyskspråkiga området och då såg jag plötsligt ordet ”Marjell” längst upp till höger i det ostpreussiska hörnet på kartan. I texten under kartan står det att ”Marjell” är ett ord som härstammar från ett fornpreussiskt ord för ”flicka” – fornpreussiska är närmast släkt med lettiska och litauiska. Nu var inte min Oma från Ostpreussen utan från Hinterpommern – alltså området direkt öster om Oder – men tydligen var dialektgränserna rörligare än vad kartan visar. Oma pratade en rolig tyska, där egentligen alla substantiv och till och med ord ur andra ordklasser lätt fick diminutivform. ”Goddag” hette ”Tachchen” och ”bra” kunde heta ”schönchen” och om hon inte hörde vad vi sa, kunde hon fråga ”Waschen?”

När det gäller ”waschen”, så har jag för övrigt hittat en parallell i Alfred Döblins – han var förresten från Stettin – ”Berlin Alexanderplatz”. På ett ställe i romanen frågar Franz Bieberkopf ”Wemchen?”, ja det blir ”lilla vem” på svenska, om man nu vill slå en riktig "översättningsknut" på sig.

Det fanns också en annan diminutivform i min Omas språk, den slaviska diminutivändelsen ”ka”, alltså till exempel: ”Na, Puppka?” – ”nå, lilla docka?”

Länge har jag tänkt att det här med EU skulle betyda att de europeiska språken skulle få en starkare ställning i Sverige. Så har jag tänkt och sådant har jag hört många människor säga. Samtidigt har jag kunna iaktta att det blir allt ovanligare med gedigna språkkunskaper (om man bortser ifrån kunskaper i engelska) och att allt färre ungdomar läser språk på landets gymnasier. Jag tyckte hela tiden att det var något oförklarligt och ologiskt i detta. Men så plötsligt, igår tror jag det var, slog det mig att det inte alls är något underligt i denna utveckling mot sämre språkkunskaper och att detta fenomen faktiskt till stor del har med EU att göra. För att nu ingen ska tro att jag är en övertygad EU-motståndare och att mitt ärende är något slags allmän EU-kritik, så skjuter jag snabbt in att jag röstade ja både till EU-medlemsskapet och eurons införande och att jag tror att det ligger mycket gott i EU-projektet. Och ändå: Jag tror att de gamla bilaterala omgängesformerna mellan länder i Europa var bättre för de olika språkens ställning och överlevnad. Nu samlas man hela tiden i gremier som består av representanter för en mängd nationer, översättandet hit och dit blir allt mer komplicerat och därför allt mer kostsamt, så engelskan slår undan för undan ut de andra språken som kommunikationsväg. Jag sörjer över detta men jag vet egentligen ingen lösning på problemet.

Och lite mera parentetiskt och vid sidan om vill jag här passa på att dra fram en annan språklig iakttagelse: Det enda språk som vid sidan av engelskan kan notera en uppåtgående kurva i Sverige är spanskan. Beror nu detta på att vi nu är mera intresserade av vårt förhållande till Spanien eller Latinamerika än tidigare? Kanske något, men jag tror att huvudförklaringen finns någon annanstans. Oberoende av hur mycket man i Sverige kritiserar USA, så står ändå USA ”mitt i rummet” här hos oss. Och i USA finns det en stor spansktalande minoritet vars medlemmer inte alla kan så bra engelska. Därför har man i USA givit mer och mer plats åt spanskan. Och då har vi i Sverige mer eller mindre reflexmässigt velat göra samma sak.

Den lilla text som följer här är en randanmärkning, förmodligen skriven med bläck av en ung(?) munk i en latinsk postilla. Randanmärkingen är formulerad som en gåta och den har kommit att benämnas ”Indovinello Veronese” (veronesisk gåta). Den är skriven omkring år 800 på ett språk som är ett slags mellanform mellan latin och italienska, den är varken latin eller italienska eller så kan man säga att den är både det ena och det andra. Så här ser originaltexten ut:

Och så här har man uttytt den handskrivna texten – ja, det finns någon tydningsvariant, men den avviker inte mycket ifrån den här:

Se pareba boves, alba pratalia araba,
et albo versorio teneba, et negro semen seminaba.

Man är lite oense om tolkningen av texten, men ungefär så här kan en svensk översättning av den se ut:

Han förde ut oxarna och plöjde det vita fältet,
han höll i den vita plogen och sådde det svarta fröet.

Detta är alltså en ”indovinello”, en gåta. Vad kan den här texten betyda på ett annat plan än jordbruksplanet? Vad är det för en verksamhet som avbildas i den lilla texten?

Kanske går det inte att gissa det här, jag vet inte, men jag prövar med att kasta ut frågan. Det kan ju dessutom vara någon läsare som vet det här…