Na, Marjellchen?

När jag var liten brukade min Oma (mormor) ibland kalla mig för Marjellchen. ”Na, Marjellchen?” kunde hon fråga eller säga. Jag förstod mycket väl vad hon menade, men lustigt nog var det först för något år sedan som jag råkade få veta vad ”Marjellchen” egentligen betyder. Jag satt och tittade på de olika orden för ”flicka” på en dialektkarta från 1940 över det tyskspråkiga området och då såg jag plötsligt ordet ”Marjell” längst upp till höger i det ostpreussiska hörnet på kartan. I texten under kartan står det att ”Marjell” är ett ord som härstammar från ett fornpreussiskt ord för ”flicka” – fornpreussiska är närmast släkt med lettiska och litauiska. Nu var inte min Oma från Ostpreussen utan från Hinterpommern – alltså området direkt öster om Oder – men tydligen var dialektgränserna rörligare än vad kartan visar. Oma pratade en rolig tyska, där egentligen alla substantiv och till och med ord ur andra ordklasser lätt fick diminutivform. ”Goddag” hette ”Tachchen” och ”bra” kunde heta ”schönchen” och om hon inte hörde vad vi sa, kunde hon fråga ”Waschen?”

När det gäller ”waschen”, så har jag för övrigt hittat en parallell i Alfred Döblins – han var förresten från Stettin – ”Berlin Alexanderplatz”. På ett ställe i romanen frågar Franz Bieberkopf ”Wemchen?”, ja det blir ”lilla vem” på svenska, om man nu vill slå en riktig "översättningsknut" på sig.

Det fanns också en annan diminutivform i min Omas språk, den slaviska diminutivändelsen ”ka”, alltså till exempel: ”Na, Puppka?” – ”nå, lilla docka?”

hela kartan

nordöstra hörnet

11 tankar om “Na, Marjellchen?

  1. Hmm, man kanske får omvärdera sin inställning till det lätt tillgjorda ”Hallochen” (”Hallöchen”?) ”Küsschen” osv. ”Tagchen” kan nog fortfarande höra ibland.

    Tchüsschen!

    Bengt

  2. Det handlar väl om olika ”infallsvinklar” kanske. I det liv jag lever nu är jag ju inte särskilt exponerat för något överdrivet eller affekterat ”Hallöchen”-tjat, så jag har inte fått någon irritation ”framskavd” för sådant.

    För mig hör de här tyska diminutiverna på något sätt barndomen till och främst var det min Oma som talade det där diminutivspråket, min mamma tycker/tyckte att det är ”för pommerskt” och eventuellt lite löjligt, fast hon var inte så konsekvent. Och jag minns att det variation på ändelserna, förutom -chen och -lein fanns det både -ka, -ken och -le. Jag kunde till exempel kallas Budele (tyskt långt u-ljud alltså). Det låter kanske lite främmande…

  3. Jag älskar diminutiv! Det är ömhetens kategori. Och Mariellchen låter verkligen fyllt av ömhet!

  4. Dimunitiven i södra Tyskland låter lite annorlunda. Joggele = lille Jörg. Mitt namn är också en diminutiv. Agneta = lilla Agnes. Mitt andra (egentligen första) dopnamn, Viveka, är också det en diminutivform.

  5. Spännande med kartan– förts nu såg jag att de olika namnformerna var utsatte på den.

  6. Det finns förresten en attraktiv tjeckisk diminutiv i texten här under: Dášeňka. Första bilden på henne kan, om man så vill, ses som en fin illustration till diminutiv över huvud taget.

  7. Jag tycker mycket om diminutiver- och Marjellchen låter så kärleksfullt och vackert. Jag minns plötsligt att min snälla värdfamilj i Trier brukade kalla mig för ”Kicki-leinchen”. Där blev det dubbelt upp…. Väldigt intressanta kartor. Har du något tips på läsning vad gäller de här gamla språken?

  8. Det ligger så mycket ömhet i diminutivformer.. och en del är födda med såna, t.ex. Glühwürmchen.
    Jag minns en liten flicka som, när hon för första gången såg björkar, frågade sin tysktalande morfar:
    ”Opa, wer hat denn die Baumelen gewaschen?”

  9. Jag medger att jag är särskilt fäst vid det här Marjellchen-inlägget, så jag kan inte låta bli att komma tillbaka till det då och då. Jag måste bara leta reda på kartan eller snarare fotona av den och sätt in en lite större storlek, så att man verkligen kan se både namn och platser.

Kommentera