Jag är en lyssnare och jag tycker mycket om att lyssna på språk jag inte förstår eller bara förstår spridda småbitar av. Ljuden och tonfallen fyller mig med lust och nyfikenhet. Under de här dagarna i Aten har jag lyssnat på grekiska och härmat stavelser och ljudkombinationer tyst för mig själv eller högt – när det inte tedde sig alltför opassande. I tunnelbanan lyssnade jag uppmärksamt på den tydliga rösten som ropade ut ”nästa station” och alla stationsnamnen och sedan upprepade jag orden i huvudet. Jag har gjort mig en egen liten bild av grekiskan sedd utifrån, sedd av mig som egentligen inte förstår vad som sägs. Inte särskilt överraskande har jag gjort min bild i blått och vitt, himmelsblått och marmorvitt. Mot samtalens blåa grundlinjer och -ytor av ”eu-”, ”para”, ”-iki”, ”-akis” avtecknar sig vita marmorblock av distinkta, liksom tidlösa ord som ”logos”, ”pragma” och ”dilemma”.
För många år sedan hörde jag en äldre dam från Östermalm säga ”Vilken förtjusande keramik” till sin väninna i en keramikbutik på Jersey. Själv har jag aldrig använt ordet aktivt, eftersom det i min mun låter som om jag imiterar en gammal pilsnerfilm. Nu kan jag dock se dess lämplighet. Vilket förtjusande sätt att se språket! Vackert!
Kan inte låta bli att utbrista: åh, vilken underbar språkfascinationsbeskrivning!
EPOMENI STASI AKROPOLI! (tyvärr kan jag inte få fram några grekiska bokstäver – det är något särskilt med dem också)
Bodil, du är inte bara en god lyssnare till språket, du lyssnar med ögonen också. Dina ord och bilder ger, via datorskärmen, stor glädje. Efcharisto!
Tack för era kommentarer under det här inlägget, Marita, Aniara och Agneta! De värmde.