Kategori: Ord och språk

Christine, en vän till mig, skriver en doktorsavhandling om språkinlärning. Hon börjar komma in på upploppet nu och igår var hon här och gick igenom några av huvudstråken med mig. På sätt och vis kan man säga att hon använde mig till att testa begripligheten i texten. Jag blev ärligt talat ganska trött efter allt mödosamt begripnade, men en sak ser jag tydligt och det är att det i Christines avhandling finns mycket att hämta om man vill bygga upp en bättre språkundervisning än den som ges på många ställen idag. Det här låter kanske lite hemlighetsfullt, men jag kommer att återkomma hit när avhandlingen är färdig någon gång i höst eller vinter.

Mycket i språkinlärning (nu talar jag inte om undervisning utan om inlärning) handlar om viljan att anstränga sig och viljan att nå någonstans – och en nyfikenhet på främmande språk, en nyfikenhet som sträcker sig långt bortom vaga tankar i stil med ”det skulle vara roligt att kunna franska”. Detta för mig osökt (väldigt osökt va?) till en text jag läste för några dagar sedan i en blogg, som jag sedan några veckor läser regelbundet, nämligen Månskensdans. Jag ser den som besläktad med Pausträdet – den handlar nämligen mest om litteratur och språk (till exempel om latinets systerspråk oskiskan) – fast ändå är den helt annorlunda.

I inlägget ”Språkliga fängelser” skriver Johan först om den rent praktiska betydelsen i att kunna språk:

Är det så att personer som rycker på axlarna och säger att man klarar sig bra med bara engelska aldrig reser, eller är alla de omständiga processer som jag går igenom varje gång jag besöker ett land där jag inte talar språket någonting som räknas in i "klarar sig bra"? Jämfört med när man faktiskt talar det aktuella språket (som till exempel tyska, vilket gör vistelser i Centraleuropa så oerhört mycket enklare även utanför de områden de flesta vanligtvis förknippar med språket) är det oerhört frustrerande.

Lite längre fram i texten kommer han till skäl som för honom väger tyngre än dessa rent nyttobetonade:

För mig är dock dylika rent praktiska användningsområden sekundära. Det främsta skälet till att lära sig nya språk är hela den nya föreställningsvärld som öppnas framför en.

Och här några intressanta iakttagelser av hur behovet av ett språk egentligen först blir riktigt begripligt när man vet vad det är att kunna det:

Jag saknade – för det mesta – inte tyskan när jag inte kunde den; idag använder jag den dagligen. Jag ser idag inte min ytterst begränsade förståelse för franska som ett hinder, men om jag lärde mig språket imorgon, hur lång tid skulle det ta innan jag hade gjort det till en naturlig del av mig?

I slutraderna återvänder han till samma tankegång och sammanfattar den till något av en sentens eller en aforism (särskilt slutledet är kraftfullt, tycker jag):

Men de språkliga fängelser man inte möter i sin vardag har en tendens till att förbli osynliga, och det är svårt att hitta motivationen att anstränga sig för att riva murar man över huvud taget inte ser.

Här är hela inlägget.

För ungefär tjugofem år sedan hade jag en etruskisk period och ännu står det åtminstone fem böcker om etruskerna och etruskiskan i bokhyllorna här.

Innan jag kommer till saken ger jag en ultrakort introduktion: Etruskerna var det dominerande folket i Italien före romarna. Det etruskiska kärnområdet motsvaras ungefär av de två regionerna Toscana och Lazio i dagens Italien. Etruskiskan är inget indoeuropeiskt språk och ännu har man inte lyckats bevisa något släktskap mellan etruskiskan och något annat språk.

Nu till saken: Det intressantaste ordet som etruskiskan har givit eftervärlden i arv är, tycker jag, ordet ”person”. Tänk vilken spridning det har och tänk vad det täcker för en företeelse. Ordet hade på etruskiska formen ”Phersu”. Det finns till exempel en fresk i ett gravkapell där en av de avbildade figurerna bär en mask och en toppig huvudbonad. Under figuren står det ”Phersu”. När ordet kom in i latinet kom det först att betyda skådespelare eller mask och det dröjde många århundraden innan ordet kom att betyda en individs verkliga identitet.

Här finns stoff för saga, dikt och tankebygge. Allt grubbel över förhållandet mellan identitet och roll kan, om man vill, sägas ha sin rot i den uråldriga etruskiska ordet. Identitet och roll är varandras spegelbilder eller identiteten är sprungen ur rollen. Ansiktet är en mask, bakom masken finns masken. Och så vidare…

Det pågår något som med en lätt överdrift skulle kunna kallas en nyoskisk rörelse i bloggvärlden och jag vill gärna ansluta mig, åtminstone försöksvis. Oskiskan är ett systerspråk till latinet och egentligen är det väl bara en slump (fast vad vill jag säga med det?) att det inte blev oskiskan som spred sig över Romarriket och världen och sedan ända in i vår tid utan i stället latinet.

Kartan visar språkens fördelning omkring 500 f.Kr. Språken inom handritade parenteser är av icke-indoeuropeiskt ursprung.

Jag har letat fram ett gammalt kompendium om italiensk språkhistoria i en av bokhyllorna här. Kapitel två handlar om olika språkliga substrat i vulgärlatinet. I en underavdelning av kapitlet står det lite om oskisk-umbriskan:

Latinet tillhör den första vågen och når ända fram till Mar Tirreno. Oskisk-umbriskan följer i latinets spår men stannar kvar i de centrala, inre delarna av Syditalien.

Sedan står det lite om hur latinet så småningom tar överhanden i hela området och hur oskisk-umbriska dukar under. Men den lämnar vissa spår i latinet:

Spår av tvåspråkigheten, av det underliggande oskisk-umbriska substratet, underskiktet, blir dock kvar i folkspråket, dialekterna, bl.a. i former som ”quanno” för ”quando” och ”gamma” för ”gamba”, vilka med stor sannolikhet går tillbaka till oskisk-umbriskt -nn- och -mm- för latinets -nd- och -mb-.

Ett oskisk-umbriskt spår i latinet och senare i italienskan är intervokaliskt f där latinet hade b som exempelvis i ”bufalo” (latin ”bubalus”) och ”scarafaggio” (latin ”scarabeum”).

PS. Jag drar mig tillbaka för att syssla med annat för en dag eller två, men jag är här igen senast på lördag.

På sista tiden har Salongen – både Jelena och jag – riktat uppmärksamheten mot Ukraina i texter som handlar om Jurij Andruchovytjs författarskap. Och här hos mig har också en del mindre texter i ämnet dykt upp.

Utifrån detta läsande och skrivande kring det ukrainska funderar jag idag på själva ordet ”Ukraina”. På olika ställen har jag slagit upp och hittat etymologiska härledningar. ”Ukraina” betyder ”vid gränsen” och ”gränsland”. På tyska hittar jag för ”Ukraine” ”Grenzland” och ”Land”. ”Kraj” betyder också ”land” på ett antal slaviska språk. Namnet ”Krajina” har samma eller en liknande betydelse – jag hittar på engelska till exempel ”borderland” och ”country” och på tyska ”Grenzland” och ”Gebiet”. Och i mitt tjeckisk-italienska lexikon ser jag att ”kraj” betyder både ”margine” (kant, gräns) och ”paese” (land).

Nu kommer följdfrågor av olika slag och jag riktar dem till någon slavist som förhoppningsvis kommer att dyka upp här (det har hänt allt möjligt oväntat under pausträdet och hoppas går alltid), fast andra som har tankar kring det här, är förstås också välkomna att fundera med mig. Finns det något i ordet ”Ukraina” som betyder ”gräns” eller ligger tyngdpunkten helt och hållet på ”land”? Eller är det fråga om två homonyma uttryck? En annan och möjligen lite långsöktare fråga jag har är om det svenska ordet ”gräns” på något vis är besläktat med ”kraj” – ”Ukraina” – ”Krajina”. Jag vet att ”gräns” är ett lånord från slaviska språk – ”granica” – som ganska tidigt kom in i germanska språk (tex i medelhögtyskan). Tydligare uttryckt undrar jag om det kan finnas någon etymologisk förbindelse mellan ”granica” och ”kraj” – ”Krajina”.

Någon gång efter jul läste jag ”Drakarna över Helsingfors” av Kjell Westö. Och som jag skrev när jag var i början av läsningen, så gav mig boken en hel del spännande inblickar i finlandssvenskt liv och språk. Här är ett förstruket stycke som jag läste om idag. Det rör sig om liten dialog mellan en far och hans son:

”Titta pappa!” tjöt Raj entusiastiskt, ”titta så långa våra skuggor är.”

”Ja”, sa jag utan att titta, ”dom är det.”

”Men titta nu”, tjatade han, ”titta på din så emälång den är!”

Jag hade det på tungan: jag tänkte säga att det vi hunnit göra samlas i våra skuggor, jag tänkte säga att det är vad människans skugga är.

”Vad är det riktigt för språk du talar?”, sa jag i stället strängt.

”Svenska förstås”, sa Raj.

”Och vem är Jonttu då?”

”Han är Vickes bror.”

”Jaha. Och vem är Vicke då”, frågade jag.

”Nå Vicke på dagis ju”, sa Raj förtörnat. ”Men Jonttu går i skolan ren”, fortsatte han sedan och viftade åt Bangatans håll.

”Jaja”, sa jag ointresserat. ”Men jag tycker du ska säga mycket lång eller jättelång i stället för emälång.”

”Ääh”, sa Raj. ”Det låter ju inge hyvä alls.”