Christine, en vän till mig, skriver en doktorsavhandling om språkinlärning. Hon börjar komma in på upploppet nu och igår var hon här och gick igenom några av huvudstråken med mig. På sätt och vis kan man säga att hon använde mig till att testa begripligheten i texten. Jag blev ärligt talat ganska trött efter allt mödosamt begripnade, men en sak ser jag tydligt och det är att det i Christines avhandling finns mycket att hämta om man vill bygga upp en bättre språkundervisning än den som ges på många ställen idag. Det här låter kanske lite hemlighetsfullt, men jag kommer att återkomma hit när avhandlingen är färdig någon gång i höst eller vinter.
Mycket i språkinlärning (nu talar jag inte om undervisning utan om inlärning) handlar om viljan att anstränga sig och viljan att nå någonstans – och en nyfikenhet på främmande språk, en nyfikenhet som sträcker sig långt bortom vaga tankar i stil med ”det skulle vara roligt att kunna franska”. Detta för mig osökt (väldigt osökt va?) till en text jag läste för några dagar sedan i en blogg, som jag sedan några veckor läser regelbundet, nämligen Månskensdans. Jag ser den som besläktad med Pausträdet – den handlar nämligen mest om litteratur och språk (till exempel om latinets systerspråk oskiskan) – fast ändå är den helt annorlunda.
I inlägget ”Språkliga fängelser” skriver Johan först om den rent praktiska betydelsen i att kunna språk:
Är det så att personer som rycker på axlarna och säger att man klarar sig bra med bara engelska aldrig reser, eller är alla de omständiga processer som jag går igenom varje gång jag besöker ett land där jag inte talar språket någonting som räknas in i "klarar sig bra"? Jämfört med när man faktiskt talar det aktuella språket (som till exempel tyska, vilket gör vistelser i Centraleuropa så oerhört mycket enklare även utanför de områden de flesta vanligtvis förknippar med språket) är det oerhört frustrerande.
Lite längre fram i texten kommer han till skäl som för honom väger tyngre än dessa rent nyttobetonade:
För mig är dock dylika rent praktiska användningsområden sekundära. Det främsta skälet till att lära sig nya språk är hela den nya föreställningsvärld som öppnas framför en.
Och här några intressanta iakttagelser av hur behovet av ett språk egentligen först blir riktigt begripligt när man vet vad det är att kunna det:
Jag saknade – för det mesta – inte tyskan när jag inte kunde den; idag använder jag den dagligen. Jag ser idag inte min ytterst begränsade förståelse för franska som ett hinder, men om jag lärde mig språket imorgon, hur lång tid skulle det ta innan jag hade gjort det till en naturlig del av mig?
I slutraderna återvänder han till samma tankegång och sammanfattar den till något av en sentens eller en aforism (särskilt slutledet är kraftfullt, tycker jag):
Men de språkliga fängelser man inte möter i sin vardag har en tendens till att förbli osynliga, och det är svårt att hitta motivationen att anstränga sig för att riva murar man över huvud taget inte ser.