Vissa dagar när jag driver omkring i Onsjöskogarna med Londi, min hund – särskilt nu när vårljuset är här och ibland också värmen – flyger olika italienska sånger genom mitt huvud, text- och melodisnuttar mest kanske från tiden när jag bodde i Italien, när jag var ung och man satt ute på piazzorna om kvällarna och sjöng tillsammans – eller så satt vi på trapporna till Madonna della Neve eller vid det lilla kapellet på Monte Calvario eller på bänkarna i parken nedanför Bar Moderno. Mest var det sånger av olika cantautori som många lyssnade på under de åren: Francesco de Gregori, Fabrizio de André, Angelo Branduardi, Francesco Guccini, Lucio Dalla, Gino Paoli och många andra.
Här är några fragment av rösterna från de senaste dagarna (här kan ni som inte förstår italienska sluta läsa, om det inte råkar vara så att ni tycker om att bara följa raderna ändå, såsom jag själv skulle kunna tänka mig att göra, om det här hade varit till exempel rumänska eller ska vi säga albanska):
Guarda lassù
a destra della luna
sopra quel monte
ci cresce la fortuna
LA MALINCONIA NON È UNO STATO D’ANIMO
Dormono le cime dei monti
dormono le valli
dorme la belva e la stirpe delle api
gli uccelli dalle lunghe ali
Dormi sepolto in un campo di grano
Non è la rosa, non è il tulipano
Che ti fan veglia dall’ombra dei fossi
Ma sono mille papaveri rossi.
Siedi serena e aspetti il tuo uomo
che torna domani, se il cielo vorrà…
Lo chiamavano "il frate", il nome di tutta una vita,
segno di una fede perduta, di una vocazione finita.
Lo vedevi arrivare vestito di stracci e stranezza,
mentre la malizia dei bimbi rideva della sua saggezza.
Dopo un bicchiere di vino, con frasi un po’ ironiche e amare,
parlava in tedesco e in latino, parlava di Dio e Schopenhauer.
Le stelle sono tante, milioni di milioni
la luce dei lampioni si riflette sulla strada lucida
e seduto o non seduto, faccio sempre la mia parte
con l’anima in riserva e il cuore che non parte.
Però Giovanna io me la ricordo ma è un ricordo che vale dieci lire.
E non c’è niente da capire.
C’era una volta una gatta
che aveva una macchia nera sul muso
e una vecchia soffitta vicino al mare
con una finestra a un passo dal cielo blu
Sotto il tiglio, là nella landa,
là dov’era il nostro letto,
voi che passate potrete vedere
come rompemmo fiori ed erba.
Fra i fiori tropicali, fra grida di dolcezza, la lenta, lieve brezza scivolava.
E piano poi portava, fischiando fra la rete, l’odore delle sete e della spezia.
Leone di Venezia, Leone di San Marco, l’arma cristiana è al varco dell’Oriente:
ai porti di ponente il mare ti ha portato i carichi di avorio e di broccato.
Egentligen har jag lärt mig mycket av min italienska genom sånger. Tusentals fraser sitter fastgjutna i mitt minne; en del är kanske inte helt rätt i förhållande till ursprunget, det kan vara fel ordning på raderna och jag kan ha tappat bort delar, men alltihopa finns. Ofta tar jag tag i någon trådända utan att egentligen veta fortsättningen, men börjar jag sjunga så rullas tråden fram. Och sjungletar jag lite i minnet så tror jag att jag skulle kunna fylla dagar med de här sångerna. Eller överdriver jag nu?
Ja, jag vet, för en del har jag varit en riktig terror nu. Men ni kom väl å andra sidan inte ända hit, så det här sista säger jag kanske till ingen…
En av texterna är förresten en översättning eller omdiktning av en av Walter von der Vogelweides dikter…
Guarda lassù
a destra della luna
sopra quel monte
ci cresce la fortuna
Jag kan inte italienska, men jag läser de här raderna och
något i mig översätter dem till
Akta dig, flicka lilla,
för månens starka kraft,
just när den stiger upp
kan den krossa din lycka.
Av det man inte förstår kan man skapa sig en alldeles egen mening.
Nu ska jag läsa resten — undrar vad som kommer att träda fram ur alla de okända orden!
Som jag skrev kan jag inte italienska alls. Lite, lite franska kan jag och småstycken från franska visor dyker alltsomoftast upp i min vardag. Just nu, troligen för att jag läste ovanstående och samtidigt lyssnar till regnet på fönsterblecket, så faller en fransk lite onomatopoetisk barnvisa fram
La pluie c’est flic floc
La pluie c’est plic ploc
La pluie c’est flitch flatch floutch
Bluob chclouf
Les pieds dans l’eau
La pluie c’est blouc bloc
La pluie c’est fiouc fioc
La pluie crich crach crouch
Flitch blof
Il refait beau
Flitch plouf plouf plouf
Il refait beau
Flitch plouf plof
Il refait beau
Hej Agneta,
originell tolkning av ”guarda lassù”, jag ska inte tjafsa omkring med någon översättning nu. Och rolig ”flic floc, bluoc bloc”. Egentligen hade jag i hemlighet tänkt att du kanske skulle dyka upp med Walter von der Vogelweide-dikten… men det är förstås näst intill omöjligt om du inte kan italienska. Fast jag kan ändå säga att det finns ett ”kodord” i första raden av sången det är fråga om.
Jag är inte så bekant med Vogelweide att jag kommer på vad för dikt det skulle handla om. Jag gissar att det är katten som är din ledtråd och att dikten som kommer efter kattbilden är en tolkning av något Vogelweide skrivit. Det låter lite sagoaktigt, utan att jag förstår vad där står.
Agneta, det var bara en tanke – du brukar ju kunna identifiera det mesta. Jag kan säga att det inte är kattsången, även om det kanske hade varit roligare om det hade varit den. Så här blir den i grovöversättning:
Det var en gång en katta
med en svart fläck på nosen
och en gammal vindsvåning vid havet
med ett fönster ett steg från himlen blå
Deutsche Lyrik der Gegenwart, ska jag ha en volym som heter. Men den har kommit på villovägar, som en hel del annat vi omändringen av vårt bokbestånd i höstas. Nåväl, jag ska stirra på de obekanta italienska orden och se om jag inte hittar en ledtråd, trots allt.
Tack för kattöversättningen, den hade jag nästan förstått — dock inte vindsvåningen: jag fick för mig att fönstret fanns på den blå himlen och gick att kika in i!
Min spontanöversätnig av ”guarda lassù” till ”Akta dig, flicka lilla” kommer sig nog av det engelska ’lass’ för flicka samt att guarda borde ha med vakt eller vaksamhet att göra.
Jag har alltid tyckt att Walter von der Vogelweide har ett alldeles särskilt fascinerande namn. Det låter så förtrollande träffande för en skald.
//JJ
Agneta: Då ger jag en liten råöversättning av ”Guarda lassù”; jag tror ibland att jag har hört den som ”Vedi lassù” också:
Titta däruppe
till höger om månen
ovanför det där berget
där växer lyckan
I dagens inlägg tänker jag svara på den här ”frågan”.
Johan: Jag grips också av namnet Walter von der Vogelweide. Det är ett sant diktarnamn.
Vogelweide? Fågeläng? Eller har det mer med hans sånger att göra:
Walther från Fåglarnas Ängder?
Så mycket vackrare den verkliga innebörden av “Guarda lassù” är!
Vilka härliga texter!
Nu vill man också bara ha melodin.
Raffienerat att tala om Gud och Schopenhauer i en sångtext!
Eva: Om jag minns rätt så hör ”Il frate” (där Gud och Schopenhauer figurerar) till albumet ”L’isola non trovata” och det gör nog ”Asia” (”Fra i fiori tropicali” ecc) också. Francesco Guccini si chiama il cantautore. Kanske går det att få tag på. ”La malinconia non è uno stato d’animo” är också Guccini, fast jag minns inte vad som är runt.
”Guarda lassù” vet jag inte vems det är.
”Dormono le cime dei monti”, ”Siedi serena” och ”Sotto il tiglio” är Angelo Branduardi.
”Dormi sepolto” är Fabrizio de André.
”Le stelle sono tante” är Francesco de Gregori.
”C’era una volta una gatta” är Gino Paoli, tror jag i alla fall.
Lucio Dalla fick visst bara vara med som namn. Ja, det var en helt ologisk sammanställning av vad som verkade ligga överst i mitt huvud när jag skrev ner det.
Tack! Vad roligt! Fint sätt att lära sig italienska – fraserna kommer liksom i hela sjok. Själv tänker jag en del på opera, men det är kanske inte så mycket vardagsitalienska.
Det var jättebra! Men inte så melankoliskt…