För ungefär tjugofem år sedan hade jag en etruskisk period och ännu står det åtminstone fem böcker om etruskerna och etruskiskan i bokhyllorna här.
Innan jag kommer till saken ger jag en ultrakort introduktion: Etruskerna var det dominerande folket i Italien före romarna. Det etruskiska kärnområdet motsvaras ungefär av de två regionerna Toscana och Lazio i dagens Italien. Etruskiskan är inget indoeuropeiskt språk och ännu har man inte lyckats bevisa något släktskap mellan etruskiskan och något annat språk.
Nu till saken: Det intressantaste ordet som etruskiskan har givit eftervärlden i arv är, tycker jag, ordet ”person”. Tänk vilken spridning det har och tänk vad det täcker för en företeelse. Ordet hade på etruskiska formen ”Phersu”. Det finns till exempel en fresk i ett gravkapell där en av de avbildade figurerna bär en mask och en toppig huvudbonad. Under figuren står det ”Phersu”. När ordet kom in i latinet kom det först att betyda skådespelare eller mask och det dröjde många århundraden innan ordet kom att betyda en individs verkliga identitet.
Här finns stoff för saga, dikt och tankebygge. Allt grubbel över förhållandet mellan identitet och roll kan, om man vill, sägas ha sin rot i den uråldriga etruskiska ordet. Identitet och roll är varandras spegelbilder eller identiteten är sprungen ur rollen. Ansiktet är en mask, bakom masken finns masken. Och så vidare…
