Olust eller obehag inför ett uttryck kan ibland smyga sig på mig utan att jag först märker det; obehaget slår sig för en tid ner i det undermedvetna. Jag tror att den känsla jag nu har, under ytan har pågått i kanske ett halvår. Först nu kan jag identifiera att vändningen ”blanda högt och lågt” stör mig och får mig att känna intensiv beklämning. Det dyker upp allt oftare – så ter det sig i alla fall – och det verkar som om detta att blanda högt och lågt är något som självklart ska anses som fint och eftersträvansvärt. Till min avsmak och skam vet jag att jag ganska nyligen själv har använt frasen i någon text; jag kan bara inte komma på vilken och det gör naturligtvis inte saken bättre.
Uttrycket ”att blanda högt och lågt” dyker gärna upp i samband med litteratur eller kultur mera i allmänhet och det är alltid ett positivt omdöme. Finkultur är dåligt, men blanda högt och lågt är bra.
Jag tror inte att det är uttrycket som sådant som oroar mig utan den konsensus som tycks ha uppstått kring att detta skulle vara något i alla lägen fördelaktigt. Det verkar ligga något som har med moral eller moralistisk prepotens eller arrogans i företeelsen: Om du inte tycker att det alltid är utmärkt att blanda högt och lågt, så är du en snobb eller en översittare – ofolklig och omodern kanske också. Oavangardistisk. Trångsynt. Du har inte fattat hur det är här.
Det är något diktatoriskt inbyggt i det här och detta tvingar mig till motvärn: Jag måste vara vaken och observant när jag möter uttrycket i sin stålskjorta av självtillräcklighet igen. Nästa gång jag stöter på formuleringen ska jag kasta mig fram och fråga: Vad är högt i det här? Och vad är lågt? Om man tar isär komponenterna ”högt” och ”lågt” och tittar noga på dem kanske det där hycklande positiva rinner av eller löses upp.
