Om ”att blanda högt och lågt”

Olust eller obehag inför ett uttryck kan ibland smyga sig på mig utan att jag först märker det; obehaget slår sig för en tid ner i det undermedvetna. Jag tror att den känsla jag nu har, under ytan har pågått i kanske ett halvår. Först nu kan jag identifiera att vändningen ”blanda högt och lågt” stör mig och får mig att känna intensiv beklämning. Det dyker upp allt oftare – så ter det sig i alla fall – och det verkar som om detta att blanda högt och lågt är något som självklart ska anses som fint och eftersträvansvärt. Till min avsmak och skam vet jag att jag ganska nyligen själv har använt frasen i någon text; jag kan bara inte komma på vilken och det gör naturligtvis inte saken bättre.

Uttrycket ”att blanda högt och lågt” dyker gärna upp i samband med litteratur eller kultur mera i allmänhet och det är alltid ett positivt omdöme. Finkultur är dåligt, men blanda högt och lågt är bra.

Jag tror inte att det är uttrycket som sådant som oroar mig utan den konsensus som tycks ha uppstått kring att detta skulle vara något i alla lägen fördelaktigt. Det verkar ligga något som har med moral eller moralistisk prepotens eller arrogans i företeelsen: Om du inte tycker att det alltid är utmärkt att blanda högt och lågt, så är du en snobb eller en översittare – ofolklig och omodern kanske också. Oavangardistisk. Trångsynt. Du har inte fattat hur det är här.

Det är något diktatoriskt inbyggt i det här och detta tvingar mig till motvärn: Jag måste vara vaken och observant när jag möter uttrycket i sin stålskjorta av självtillräcklighet igen. Nästa gång jag stöter på formuleringen ska jag kasta mig fram och fråga: Vad är högt i det här? Och vad är lågt? Om man tar isär komponenterna ”högt” och ”lågt” och tittar noga på dem kanske det där hycklande positiva rinner av eller löses upp.

Bloggplock – en interiörfantasi

Varning! Detta är en skrämmande intern och oändligt fånig text:

Nu vilar jag ut i vildsvinsboet efter ett oerhört hårt rotande bland nomineringarna till språkplocket.

vildsvin

Bodil: Huff, det var det. Håll till godo med min enkla halm. Tack Bengt för ditt benägna bastlande!

Bengt: Gern geschehen! Fff!

Aniara: Ffff?

Bengt: Jag fick tummen i ordpressen. Hff!

Bodil: Bruff. Och Jorun, tack för porträttmonteringen!

Jorun: De rien, tralala! Ordpressen är så lätt…

Jonas: Bruff.

Thorvald: Bruff!

Erik: Ska det här vara vara en opera bruffa kanske? (+ mun med uppåtböjda vinklar som ska markera skämt och glam)

Bengt: Nå, nå, opera i alla fall – opera tuffa minsann. (+öga som blinkar knipslugt)

Hakke: Ho – ho!

Jonas: Tyst! Hur har du lärt dig det där förresten?

Hakke: Genom inlärning.

Erik: Hm hm, och nu då, eller sen? Vad ska vi plocka?

Jelena: Något om varats estetik, kanske? Hnff!

Thorvald: Eller om snabbheten idag. Känns aktuellt.

Jorun: Dagens snabbhet? Ho – ho!

Jonas: Jelena, fixar du wissiwyggen?

Jelena: Va, på ryggen?

Jonas: Bruff. (+en munvinkel neråt, fast vänsterögat blinkar ironisk)

Erik: Om Det Stora Paradigmskiftet.

Hakke: Lite bättre halm i loungen nästa gång, tycker jag…

Bodil: Wruff!? Skulle jag ha kådat den eller nåt?

Hakke: Kodat. (mun, ni vet hurdan)

Bengt: Go’ vänner, när jag nu äntligen har ordet…

Aniara: Det är faktiskt inte så lätt att veta vem som är vem av oss här nu… Kriiik!

Thorvald: Det var inte jag – se, här är klöven min.

(Thorvald och Aniara skakar klöve)

Jelena: Utom människor är det faktiskt bara grisar som kan känna igen sin egen spegelbild. (+rak mun)

Jorun: Och som kan skilja mellan skämt och allvar. Wratz, wratz.

Bengt: Jag vill inte låta mig förledas att säga….

Eventuella likheter mellan de här vildsvinspersonerna och andra varelser i världen gör anspråk på att betraktas som helt tillfälliga.

Ett sportstycke

Javisst, titeln här är ett slags Jelineckerei och strax ska jag hälla upp en portion ur ”Ein Sportstück”. Bitte sehr:

Sport! Det Sport ist die Organisation menschlicher Unmündigkeit, welche in siebzigtausend Personen gesammelt und dann über ein paar Millionen daheim vor den Bildschirmen ausgegossen wird. ja, wie begossene Pudel schleichen die dann am Montag früh wieder in die Arbeit.

Lite Kantigt det hela också, eller hur?

Men det här var bara en krumbukt. Nu till saken: Jag har funderat lite på olika bollsporters namn, utan att googla eller slå upp någonstans, så kanske behöver det jag kommit fram till rättas till. Jag har valt ut tre sporter: hockey, bandy och tennis. Namnen ”hockey” och ”bandy” låter intressanta och lite barnsliga och har väl släkttycke. Så här tror jag att etymologin ser ut hos dem: Hockey spelas med krokig eller hakformad klubba – namnet kommer från engelskans ”hooked”. Bandy spelas med en böjd klubba – namnet kommer från engelskans ”bent”. Och nu till tennis. Här är det lite mer raffinerat, det är inte slagverktyget som fått ge namn åt sporten utan en gest eller en invit. På franska. Någon slår en boll och säger artigt till sin mot/medspelare: ”Tenez!”

bollkatt

Språkplock – carpe linguam och fjälla den!

Det är dags för ett bloggplock igen och den här gången handlar det om språk – om allt upptänkligt som rör språket. Det kan handla om svenskans ställning i Sverige, om debatten mellan Ebba Witt-Brattström och diverse människor om språkundervisningen i Sverige idag, om undervisning i främmande språk i skolan och på universitetsnivå, om hotade småspråk, om engelskans ställning både här och där, om döda språk och levande, om förhållandet mellan skriftspråk och talspråk, om vad som är fint och vad som är fult, om dialekter, om bloggspråk, ja, här är det bara att fylla på.

Här ett litet utdrag ur presentationstextens dunklaste vrå:

Vid sidan av de breda strömmarna finns det naturligtvis en hel rad blogginlägg som handlar om språkfrågor ur lite andra vinklar – den nyoskiska rörelsen kan nämnas som ett exempel långt ute i den lyckliga periferin. Inlägg om etymologi, om små utrotningshotade språk och om ords betydelse är andra hörn i språkens värld som ibland borstas igenom lite här och där i bloggarna.

Ni vet vad som gäller (annars: lookie länk, per favore). Grip er an verket! Avec plaisir, förutsätter-hoppas jag… Och glöm inte att det går bra att nominera egna inlägg om ni tycker att de hör till plockämnet.

tal

Melankolin är inget sinnestillstånd

Vissa dagar när jag driver omkring i Onsjöskogarna med Londi, min hund – särskilt nu när vårljuset är här och ibland också värmen – flyger olika italienska sånger genom mitt huvud, text- och melodisnuttar mest kanske från tiden när jag bodde i Italien, när jag var ung och man satt ute på piazzorna om kvällarna och sjöng tillsammans – eller så satt vi på trapporna till Madonna della Neve eller vid det lilla kapellet på Monte Calvario eller på bänkarna i parken nedanför Bar Moderno. Mest var det sånger av olika cantautori som många lyssnade på under de åren: Francesco de Gregori, Fabrizio de André, Angelo Branduardi, Francesco Guccini, Lucio Dalla, Gino Paoli och många andra.

piazza

Här är några fragment av rösterna från de senaste dagarna (här kan ni som inte förstår italienska sluta läsa, om det inte råkar vara så att ni tycker om att bara följa raderna ändå, såsom jag själv skulle kunna tänka mig att göra, om det här hade varit till exempel rumänska eller ska vi säga albanska):

Guarda lassù
a destra della luna
sopra quel monte
ci cresce la fortuna

LA MALINCONIA NON È UNO STATO D’ANIMO

Dormono le cime dei monti
dormono le valli
dorme la belva e la stirpe delle api
gli uccelli dalle lunghe ali

Dormi sepolto in un campo di grano
Non è la rosa, non è il tulipano
Che ti fan veglia dall’ombra dei fossi
Ma sono mille papaveri rossi.

Siedi serena e aspetti il tuo uomo
che torna domani, se il cielo vorrà…

Lo chiamavano "il frate", il nome di tutta una vita,
segno di una fede perduta, di una vocazione finita.
Lo vedevi arrivare vestito di stracci e stranezza,
mentre la malizia dei bimbi rideva della sua saggezza.
Dopo un bicchiere di vino, con frasi un po’ ironiche e amare,
parlava in tedesco e in latino, parlava di Dio e Schopenhauer.

Le stelle sono tante, milioni di milioni
la luce dei lampioni si riflette sulla strada lucida
e seduto o non seduto, faccio sempre la mia parte
con l’anima in riserva e il cuore che non parte.
Però Giovanna io me la ricordo ma è un ricordo che vale dieci lire.
E non c’è niente da capire.

gatta

C’era una volta una gatta
che aveva una macchia nera sul muso
e una vecchia soffitta vicino al mare
con una finestra a un passo dal cielo blu

Sotto il tiglio, là nella landa,
là dov’era il nostro letto,
voi che passate potrete vedere
come rompemmo fiori ed erba.

Fra i fiori tropicali, fra grida di dolcezza, la lenta, lieve brezza scivolava.
E piano poi portava, fischiando fra la rete, l’odore delle sete e della spezia.
Leone di Venezia, Leone di San Marco, l’arma cristiana è al varco dell’Oriente:
ai porti di ponente il mare ti ha portato i carichi di avorio e di broccato.

Egentligen har jag lärt mig mycket av min italienska genom sånger. Tusentals fraser sitter fastgjutna i mitt minne; en del är kanske inte helt rätt i förhållande till ursprunget, det kan vara fel ordning på raderna och jag kan ha tappat bort delar, men alltihopa finns. Ofta tar jag tag i någon trådända utan att egentligen veta fortsättningen, men börjar jag sjunga så rullas tråden fram. Och sjungletar jag lite i minnet så tror jag att jag skulle kunna fylla dagar med de här sångerna. Eller överdriver jag nu?

Ja, jag vet, för en del har jag varit en riktig terror nu. Men ni kom väl å andra sidan inte ända hit, så det här sista säger jag kanske till ingen…

En av texterna är förresten en översättning eller omdiktning av en av Walter von der Vogelweides dikter…