Med anledning av Bengt O.:s text om Vattenfalls brutala brunkolsövergrepp i Lausitz – miljön förstörs, människorna drivs från sina hem och en kultur, ett språk går under – vill jag ta fram en text som åtminstone delvis handlar om dessa sorber. Det rör sig om en artikel som publicerades i Hufvudstadsbladet för ungefär tre år sedan.
≈≈≈≈ ≈≈≈≈ ≈≈≈≈
Ibland frestas jag att se på språk som är på väg att dö ut som sällsynta pärlor att samla på, men då glömmer jag människorna som ser världen genom dem. För några somrar sedan vandrade jag i en undanskymd dal i nordöstra Italien. I Val Resia finns det ungefär 800 som ännu talar det slaviska språket resianska och spridda i världen ska det vara några tusen till. Hur mycket man än hoppas på något annat, så är nog språket borta inom två eller tre generationer. Hur är det då att vara en av de sista bärarna av en kultur och ett språk? Den resianska kokerskan på gården Casali Scjs, som lämnat dalen för ett tiotal år sedan, berättade för mig att hon ibland åker upp dit för att ”känna sig som en människa”, för att tala det gamla språket. Och damen som förestår malgan, ”fäbodsserveringen”, uppe i passet Sella Carnizza uttryckte något liknande: ”Här uppe känner man vad det är att leva.” Men inte heller hon är längre bofast i Val Resia. Under vinterhalvåret bor hon i Gorizia och resianska talar hon bara då och då under somrarna. Och Franco, som gav oss skjuts ner från Stolvizza i hällregnet en dag, berättade att han talar resianska med dem som kan språket, med alla andra talar han italienska. Hur mycket resianska blir det? Jag vågade inte fråga.
bergen bortom Coritis/Korito
Nyss var jag på en sådan här ”språkresa” igen – i Oberlausitz denna gång. Det ligger Tysklands östsydöstliga hörn med Polen i öster och Tjeckien i söder och här lever sorberna, ett slaviskt folk eller snarare två, eftersom det finns två sorters sorber, de som talar lågsorbiska i Niederlausitz och de som talar högsorbiska i Oberlausitz. Sorberna är många gånger fler än resianerna, man talar om 60 000, fast det är nog bara cirka 10 000 som ännu talar språket i vardagen. Lågsorbiskan har nästan dött ut och kulturen förvandlats till folklore, medan den katolska tron ännu håller samman sorberna i Oberlausitz och låter högsorbiskan leva vidare. Under närmare tusen år har det sorbiska folket levt under hårt tryck från den omgivande tyska kulturen. De protestantiska lågsorberna började förlora greppet om sitt språk redan under 1700-talet, eftersom den protestantiska kyrkan var mån om en förtyskning av församlingsmedlemmarna. Under nazitiden förbjöds språket. Först under DDR-tiden erkändes sorberna som nationell minoritet, men samtidigt fördrevs tusentals sorber från sina byar för att ge plats åt de stora brunkolskombinaten, som kom att skövla stora delar av Lausitz. Sorberna fick tjäna som symboler för DDR:s behandling av minoriteter och de fick i en rad fall en positiv särbehandling, men grunden för deras existens togs ifrån dem och ville de vara något annat än folkloristiska dockor straffades de. Särbehandlingen skapade också missämja mellan sorber och tyskar i området. Det var till exempel svårt att som tysk göra militärtjänst i Weißwasser/Běła Woda under DDR-tiden. Man kunde få rejält med stryk vid busshållplatsen eller i bussen på väg ut mot kasernerna, berättade en man för mig. Ännu idag kan man ibland märka en viss motvilja mot sorber bland tyskar här. Sorberna kom i kläm mellan skenbar välvilja och fullständig hänsynslöshet. Många av invånarna i de anonyma betongförorterna i det ökända Hoyerswerda – på sorbiska Wojerecy – är ättlingar till sorbiska bönder som förlorat sina gårdar och sedan proletariserats och förtyskats. Bland dem fick på 1990-talet slagorden om ”utlänningspack” många förkomna anhängare.
Men i byarna nordväst om staden Bautzen, högsorbernas ”huvudstad”, lever ännu språket och kulturen vårdas med kärlek. Den traditionella påskritten – en gammal hednisk fruktbarhetsrit som nu uppträder i katolsk dräkt – får fler och fler anhängare. Bland tonårspojkar är det många som längtar efter att bli påskryttare och varje vår kommer det nya pojkryttare med myrtenkrans på bröstet som novissymbol. I den lilla byn Cunnewitz/Konejcy talar nästan alla sorbiska till vardags och jag behövde inte anstränga mig för att höra brottstycken av sorbiska samtal, där jag stod i trängseln medan den stora processionen drog förbi.
påskritt genom Cunniwitz/Konejcy i hjärttrakten av sorbernas land
I Bautzen finns det ett tvåparallelligt sorbiskt gymnasium, en sorbisk klass och en tysk klass som lär sig sorbiska i varje årgång. Kanske kan man se det som ett löfte, men går det att hålla det? Precis som i Val Resia hotar blicken att mer och mer riktas mot det förgångna. Språket smalnar, eftersom det finns färre och färre rum för det att vistas i. Mer och mer blir språket till ett museiföremål, som vaktas och älskas, men som kanske snart inte längre lever av egen kraft.
Att se sitt språk och sin kultur tyna undan och veta att de kommer att vara borta när man själv dör eller någon generation senare ligger nog någonstans emellan föreställningen om en världsundergång och tanken på den egna döden. När man en gång lämnar livet, vill man att världen man levde i ska vara kvar och att den inte ska vara alltför olik den man kände till. Det ligger en tröst i detta. Därför är det så skakande när en kultursfär upphör finnas till.
≈≈≈≈ ≈≈≈≈ ≈≈≈≈
Länk till fler bilder, kartor och annat som rör sorberna.
°°°°
Text om ämnet av Fredrik Persson-Lahusen från den 12.2 2013.
