Kategori: Historia

Sisak är en stad med rötter som sträcker sig århundraden bakom punkten för vår tideräknings början. Just här har det bott människor i större samlingar i tusentals år. När man tittar på staden nu är det både svårt och lätt att förstå detta. Svårt för att stora delar av staden är ganska slitna och nedgångna utan att alls vara särskilt gamla, inte minst industrikvarteren. Lätt om man tänker på de floder som möts här och på det bördiga land som omger staden, ja, och på fästningen med sina vackert rundade torn. Men trådarna till det uråldriga löper underjordiskt. Det sägs att var man än gräver i staden, så stöter man på ruiner, oftast mycket gamla sådana.

Kelterna fanns ju en gång nästan överallt i Europa och de fanns också här men kanske var illyrierna här tidigare. I Kroatien finns det ett innersta illyriskt stråk i det mesta. Nå, under keltisk tid hette staden Segestica. Sedan kom romarna och staden blev en viktig ort i provinsens Pannonien och fick namnet Siscia. Efter Romarrikets fall förföll staden och gick in i en dunkel tid. På 600-talet kom slaviska stammar bland dem kroaterna och staden fick namnet Sisak och en ny blomstringstid inträdde. Under 900-talet stod Sisak under frankisk överhöghet, men furstarna som styrde staden var kroater. Därefter kom Sisak under period på tusen år under ungerskt herravälde, men styrdes så vitt jag förstått på en lägre nivå av kroatiska härskare. På 1500-talet stod här ett stort slag mellan Dubbelmonarkin och det Osmanska riket och i detta slag besegrades turkarna. Under 1700-talet kom Sisak att höra till kungariket Kroatien och Slavonien. Och efter det lutar vi oss in i vår tid: Sisak blev en stad i Jugoslavien och senare en stad i Kroatien.

°°

PS Det här är alltså bara ett försök som jag byggt på texter jag hittat i guideböcker, på nätet och i mina studenters texter. Vill någon rätta mig så är jag tacksam.

PPS Jag visar inga bilder eftersom pausträdet är fullt, men inom kort ska det planteras om och då randas nya tider.

PPPS Den nya tiden är redan här:

romerska lämningar strax intill den tårtgula domkyrkan

Här:

låt mig föra er in i denna märkliga värld av stećci. Kanske härstammar några av dem från bogumilerna som var en kristen rörelse på Balkan under medeltiden. Asketism, en mild form av asketism, om jag förstått det rätt, och ett avståndstagande från kyrkliga hierarkier hörde till rörelsens utmärkande drag. Ett annat drag var dualismen, detta att materian är ond och anden är god. Fördjupa er i länkarna för det jag säger nu är ofärdigt och ytligt! (Stenarna kan – och här måste jag korrigera mina tidigare lite för tvärsäkra och ensidiga uttalanden – var förbundna med en rad religiösa riktningar i det inre av Balkan.)

Jag vill egentligen säga något annat: Visserligen är dessa stećci ni ser modeller. Originalen är alldeles för tunga för att man skulle kunna eller vilja flytta dem från sina marker i det avlägsna, för mig heliga Hercegovina, in i en utställningslokal i Zagreb. Men – om jag vill tro att modellerna är välgjorda och eftersträvar likhet, och det vill jag – så måste de här gravstenarna i sin verklighet utstråla en alldeles speciell mjukhet. De är stora, de är tunga, men deras yta är len och mjuk som den fetaste tvål. Detta säger något om bogumilerna, och detta är något jag vill försjunka i tankar över med fingrarna följande stenarnas höjder och sänkor. Åtminstone i fantasin.

Men jag kan också stiga ur dett tillstånd av trans och sakligt peka på texten nedan:

I söndags tog Londi och jag en längre promenad än vi gjort på månader. Vi gick i riktning in mot stan till Meštrovićs paviljong. Jag hade genom Draženka fått veta att det pågår en installation eller utställning på den runda platsen utanför museet och där träffades vi tre. Konstnären Zlatko Kopljar har byggt fyra torn av tegel som en gång tillverkats av fångar i koncentrationslägret Jasenovac. Tornen är med avsikt ofullbordade. Här finns en text på kroatiska om utställningen. Och här en på engelska.

Koncentrations- och förintelselägret i Jasenovac inrättades av Ustaša 1941 och det var i bruk till andra världskrigets slut. De människor som mördades och pinades här var främst serber, judar och zigenare, men även kroatiska och bosniska regimkritiker. Här kan man läsa mer om lägret då det var i bruk. Och här finns information om Jasenovac idag.

blick på tornen med museet i ryggen

Det här teglet är tillverkat av fångar i koncentrationslägret i Jasenovac. Utanför konstmuseet finns nu en installation av konstnären Zlatko Kopljar med detta tegel. Det finns inga texter som förklarar något – har någon tagit bort dem? – så man måste själv veta vad det är.

Imorgon kommer mer om detta. Idag har jag bråttom.

När man har bott några år på en plats är det lätt att ens vägar börjar stelna till och bli till vanor. Man går som man brukar, tar den vägen men inte den. Alltid, eller nästan alltid. Det krävs en gäst för att man ska rycka upp sig ur spåret och beträda ny mark. Så i fredags, när min syster Nilla ännu var här, satte jag för första gången min fot i varuhuset Nama vid den stora affärsgatan Ilica. Detta skedde alltså först i dessa dagar, trots att jag då och då känt en viss nyfikenhet, när jag tittat upp på byggnaden. Det rör sig om ett varuhus med gamla anor. Genom en god vän hade jag dessutom fått ögonen på ett vykort från ”gamla tider” med dessa märkliga interiörbilder:

Men tills helt nyligen nöjde jag mig alltså med att undra över hur det kunde se ut inne i byggnaden. Så där som man gör, när man är säker på att något alltid kommer att finnas inom räckhåll. ”Någon gång ska jag gå in och titta.”

Så var vi då plötsligt därinne i denna originella jugendskapelse. Jag fascinerades av takhöjden i det centrala rummet och allra mest av taket med dess glasinfattningar. Vi strosade omkring lite, köpte någon obetydlighet och tittade på gallrens dekorationer och gång efter annan sögs blickarna upp mot det blå taket med dess guldslingor och -figurer. Jag kommer nog tillbaka…

Den historiska bilden på interiörerna från Kastner&Öhler har nu lockat mig till lite letande. Dels har jag talat med ytterligare en vän om varuhuset, dess namn och dess historia och utifrån det jag fått veta rotade jag runt lite på nätet och fann till exempel detta om varuhuskedjans historia, för det är en kedja, en kedja från Dubbelmonarkins tid:

Der Buchhalter Carl Kastner, 24, und der Verkäufer Hermann Öhler, 26, gründen am 1. April 1873 in Troppau (heute Opava in Tschechien) die „Kurzwarenhandlung Kastner & Öhler“. Hermann Öhler ist ein geschickter Einkäufer, während Carl Kastner die Warenmanipulation (Produktion bzw. Anfertigung von Waren, oftmals in Heimarbeit) ausgezeichnet beherrscht. In den kommenden Jahren entstehen mehrere Niederlassungen, unter anderem 1879 die Niederlassung in Agram/Zagreb. Länk.

I Zagreb och resten av dåvarande Jugoslavien fick varuhusen efter 1945 namnet Nama, som är en förkortning för Narodni Magazin och dessutom betyder namnet ”för oss”.