Kategori: Historia

Lite slarvigt sa jag härom dagen att Treuchtlingen skulle ligga i Schwaben. Det var nästan rätt men inte helt. Treuchtlingen ligger i Mittelfranken, ganska nära gränsen till Schwaben i väster, om det nu finns några gränser att tala om här. Språkligt ligger Treuchtlingen i en ”trestamshörna”:

Treuchtlingen liegt in einem Gebiet, in dem sich fränkische und bairische Dialektmerkmale mischen. Westlich von Treuchtlingen begegnen die fränkischen und bairischen Mundarten zudem dem Schwäbischen, weshalb auch oft vom "Dreistammesecke" die Rede ist.

I alla fall var detta platsen för en av Londis och mina övernattningar under vår färd från Sverige till Kroatien den här sommaren. Vi kom hit efter en intensiv resedag på 11,5 timmar med startpunkt i Lübeck. I min lakoniska resedagbok kan man läsa de här anteckningarna:

kväll i Treuchtlingen, promenad + bruschetta och öl hos byns italienare, skön luft, varmt men ändå friskt

18.8 fint rum med balkong (45 euro inklusive hund och frukost), omöjlig ”barnpersonal”, men snälla, ingen väckning, sen frukost, men OK, liten morgonpromenad i den stilla byn/småstaden

Här har vi Londi på vår eleganta lilla balkong:

En blick åt ena hållet:

Och en åt andra hållet:

Nu har jag läst att Gottfreid Heinrich Graf zu Pappenheim (1594-1632) är en av den lilla stadens söner. Ja, Pappenheim var general under Wallenstein under Trettioåriga kriget. Och det är om ryttarna i Pappenheims regemente man brukar säga: ”Jag känner mina Pappenheimare.”

≈≈

PS Salongen har återfunnit sin vanliga rytm.

De senaste dagarna har lyktor ställts ut längs Vukovarska igen precis som förra året. Igår var själva årsdagen för slaget vid Vukovar och det har nu gått 20 år. Några av mina studenter från Slavonien kom inte till gårdagens lektioner. De hade åkt hem till släkten för att högtidlighålla dagen och tillsammans minnas offren för massakern.

Londi och jag gick vår kvällsrunda utmed Vukovarska för att jag ville titta på lyktraderna. Det var ganska ödsligt ute, bara då och då strömmade det förbi en grupp bilar som just släppts förbi trafikljusen. Stod lyktorna lite glesare i år än förra året eller var det inbillning? Eller stod de kanske tätare vid en annan del av den långa långa gatan?

°°

PS Salongen har en ny text.

Kanske minns några av er den här bilden:

Eller den här texten från min första tid här och från mitt första och hittills enda ”besök” på berget Medvednica. Möjligen är det ingen av er som undrar längre över de här ruinerna, för hur länge orkar man undra man över något som egentligen inte angår en, något som inte är en del av ens liv. Jag hade själv nästan slutat fundera över saken, men så nämnde jag det i ett samtal med Draženka härom dagen. Hon visste först inte vad jag pratade om för ”moderna ruiner” på Medvednicas sluttning, men sedan började hon rota i saken och fann att det rörde sig om det som blivit kvar av ett sanatorium från början av 1900-talet som övergivits någon gång i mitten av århundradet. Det är alltså inte förstört av krig, utan hela det stora byggnadskomplexet har under årtionden av övergivenhet vittrat och vittrat för att slutstadiet bli en lekplats för idkare av graffiti och paint-ball. Så här fint såg det en gång ut:

Och här en ännu vackrare bild:

Och här finns en bloggtext om sanatoriet och dess historia. Den är visserligen på kroatiska, men några av er kan kanske det språket mer eller mindre och dessutom finns det rätt många bilder till texten.

När vi gick längs stigen utmed Japetićs ryggar, såg vi på ett ställe en borgruin på ett berg några hundra meter nedanför oss. Jag undrade mycket över denna ruin och fotograferade och ställde frågor till mina medvandrare.

Hur kan livet en gång ha gestaltat sig här i denne enslighet?

Nu har Draženka kommit fram till att det måste vara ruinen av Lipovec grad, en borg som byggdes 1618. Höjden är 582 m.

Ni som är vana vid mig vet ju att jag är en ruinromantiker.

Redan i förrgår kväll såg jag dem från spårvagnen i mörkret – alla lyktorna utmed Vukovarska eller Ulica Grada Vukovara. Så många lyktor på rad hade jag aldrig sett förr. Jag funderade lite och sedan började jag se mig lite om i kvarteren här runt omkring, men nej inga lyktor någon annanstans än vid Vukovarska. Och igår på morgonen såg jag lyktorna lysa igen, när Londi och jag skulle gå och handla bröd i en liten butik ”strax under” den stora slamrande genomfartsleden. Och sent samma eftermiddag när jag for hem från ”fakulteten” med spårvagnen blänkte det i rött, violett, gult, blått och grönt i mörkret, men bara vid Vukovarska. Det måste vara någon minnesdag, tänkte jag, och nu har jag frågat och fått veta att det är 19 år sedan slaget vid Vukovar och 19 år sedan massakern vid Vukovar. Det är inte ofta minnet eller spåren av kriget kommit mig som utomstående särskilt nära under mina första månader här, men den här kvällen när jag äntligen förstått lyktornas budskap, kändes det mörka skedet som ett mycket nära förflutet, som angår också mig.