Kategori: Berättelser ur livet

Helgdag, soldag, folk lät makligheten bestämma takten i höstvärmen. Man promenerade i parkerna och längs stadens gator, många drack kaffe i vimlet eller utanför vimlet, barnen lekte på lekplatserna. Himlens blåa var spänd över taken. Miki och jag mötte Christine och Nidas vid Cvjetni Trg och gick tillsammans upp till det där kaféet med lekplatsen strax ovanför Tkalčićevas mitt. Vi beställde kaffe till oss vuxna, mjölk till Nidas och Miki fick vatten och sina tuggpinnar. Och så gav sig Nidas upp på klätterställningen medan Miki vaktade vårt bord och höll utkik efter hundar och kanske katter också.

Och allt emellanåt lyckades Christine och jag växla några ord. Vi rörde lite lätt och liksom bekymmerslöst vid olika bekymmer. Dagen lekte och var lätt.

Nyss satt vi på Simpas terrass, Miki och jag. Morgonen är vacker, oktober är vacker, Miki har ett ulligt ansikte.

Himlen är blå och jag står stilla i stunden. Eller sitter. Miki ligger.

Kanske är detta livets stilla mittpunkt.

Morgonen på Simpas terrass ligger bakom oss och drömmens händelser kommer tillbaka till mig.

Jag gick längs en vattensamling med stenram. Bredvid mig och ibland lite framför mig traskade Londi. Jag kände – också utan att se på henne – igen hennes rörelser från tiden då vi levde tillsammans. Vi följde vattenkanten och jag tror att vi gick under träd, ganska höga lövträd var det nog. Vid hörnet av den fyrkantiga vattensamlingen fanns en rulltrappa som förde uppåt uppåt till något okänt. Vid trappans början stod en mamma böjd över ett litet gråtande barn, som inte ville stiga på rulltrappan. Mamman verkade försöka övertyga barnet om att det inte var farligt. Övertalningen pågick ganska länge och jag kände hur en viss otålighet trängde sig på mig, men så kom jag på att Londi ju inte åker rulltrappa, så vi rundade hörnet av bassängen eller vad det var för ett vatten. Vi gick utmed vattnet rakt framåt tills vi hamnade i en folksamling. Jag kände igen min Oma och min bror Kudda bland människorna. Och så hörde jag Oma säga, vänd mot Kudda: ”Und dann haben wir in Slavonski Brod geheiratet.” Jag såg att Kudda inte hörde hennes ord för någon annan hade just fångat hans uppmärksamhet. Men jag tog orden till mig och tänkte att jag fått veta något viktigt, fast i samma stund förvandlades Slavonski Brod till Angermünde (där Mamma gick till tandläkaren som barn) och jag ”insåg” att Sava och Oder är samma flod.

Låt mig börja lite långrandigt: När Toma – och Miki – och jag gjorde vårt besök i Tounj i slutet av augusti på vår väg längs Jozefina mot Senj och sedan vidare till Bakar, visste jag inte att jag redan hade sett en skymt av staden två gånger från tåget (tillsammans med Eva och Miki). Men när Nilla, Miki och jag tog tåget till Rijeka i september fick jag syn på stationsnamnet Tounj och en underligt placerad kyrka som verkade både stor och liten och minnet tog en sväng genom mitt huvud och jag tänkte något om att ”på hemvägen ska jag hålla mig beredd”. I Rijeka letade jag reda på några rader jag skrivit om den där kyrkan efter besöket i Tounj. Så här stod det:

I Tounj fann vi också en märklig kyrka som stod dammig och övergiven omgiven av diverse industriella strukturer. Vi kikade in i kyrkan genom ett buskage och häpnade över rummets skönhet och märkliga stämning. Toma sa något om att det kunde vara en fin plats för konserter.

Och när vi efter några dagar klev på tåget mot Zagreb igen var jag redo. Strax efter Ogulin satte jag mig vid ett fönster på ”rätt sida”. Jag väntade spänt på det som för mig hägrade som ett möte mellan världar. Och se! Där var stationen, ett litet oansenligt, lätt förkommet hus, men skylten var stor och tydlig: TOUNJ. Jag tog snabbt och nervöst en bild och efteråt när jag tittade på den upptäckte och att den besynnerliga kyrkans tak hade kommit med, men denna upptäckt kom långt senare.

I det nu som var då la jag all min koncentration på att fånga kyrkan som helhet medan vi susade förbi. Jag tog kanske tio bilder. Den här blev bäst. Och ja, jag tror den blev bra. Det var som att ta en bild av ”den andra sidan”. Tänk så verklig den andra sidan är!

Och nu tar jag fram den gamla suddiga bilden från den där dagen i slutet av augusti, när Toma, Miki och jag kikade in i det dunkla kyrkorummet och Toma sa det där om en plats för konserter.

Cirkeln är sluten och verklighetens dröm möter drömmens verklighet.

Eftermiddagen gick tillbaka in i sommaren och Miki och jag travade förnöjt runt kvarteret och lite längre än så. Vi träffade trevliga tikar som Dinga och Ajka och solen låg skönt på allt. Löven på några av träden har börjat skifta färg men de flesta är fortfarande så gröna som grönt kan vara.

Vi gick längs Pašmanska och där mellan husen steg värmen ännu ett steg. När vi nådde Cooltura valde vi ett skuggigt bord nära gatan, så att Miki hade ett tillräckligt stort blickfält. Han är ju jägare och behöver överblick.

Fast när jag plockade upp påsen med gottor vände han blicken mot det som då blev viktigast.

Och nu är vi hemma sedan några timmar och mörkret faller men värmen är kvar.