Kategori: Berättelser ur livet

Zagreb ler sitt milda oktoberleende och bär allt trädguldet på ett otvunget sätt. Miki och jag går längs gatorna. I den där parken i slutet av Opatovina träffar vi, eller snarare Miki, en glad och livlig tik av lika okänd och blandad härkomst som Miki själv. De leker och susar runt bland buskarna. Hon blankslät och Miki i fluffkostym.

Vi går vidare, eller kanske jag skulle kalla det tillbaka, och korsar Dolac. Jag vänder mig om och tar en bild där domkyrkotornen verkar peka lite snett upp i skyn. Vad är rakt och vad är krokigt på detta vårt klot?

Lite senare går vi längs Zrinjevac och tar sedan vägen över Trg Strossmayera. Jag vänder mig igen och tar en bild bakåt. Det förflutna ligger inte sällan framför oss.

Tågresan hem från Belgrad var en rik upplevelse och jag tänker skriva mer om den framöver, kanske redan imorgon, men nu vill jag berätta om ett dumt missöde som krönte den. När jag packade upp mina inte alltför många saker efter resan, märkte jag att glasögonen fattades. Jag letade runt ett par varv i handväskans ”lönnfack” och ryggsäckens olika skrymslen, men nej, jag måste ha lämnat dem kvar på tåget som gick vidare mot Ljubljana och kanske till och med Zürich. Efter en kort brottning med mitt inre andra jag förlikade jag mig med situationen och letade fram ett par halvbra äldre glasögon samtidigt som jag funderade över hur jag skulle skaffa nya nu när varje dag är full av arbete och resten tillhör Miki. Tanken snuddade vid olika ”urbana” moderna optiker i centrum, men så dök Hotićs lilla butik här i mitt kvarter upp. Där har jag genom åren flera gånger fått små reparationer av glasögonbågar genomförda gratis. Någon dag senare frågade jag Vesna vad hon trodde om Hotić. Hon svarade att hon egentligen själv undrade om han är bra, eftersom hon också behöver nya glasögon och hon bad mig, att om jag valde honom, låta henne veta hur det gått. ”Det är han som har Dalija”, tillade hon, men det visste jag ju, för jag har ju druckit kaffe där rätt många gånger.

Igår morse kom jag mig då äntligen för att titta in i Hotićs affär. Han hälsade och kallade mig ”susjeda” (granne) och jag frågade om det var ok att Miki kom in. Ja, javisst, svarade han med lite tankspridd uppsyn och jag tänkte på hans dotters tre småhundar som bruka springa in i och ut ur Dalija tätt intill förbudsskylten. Jag berättade mitt ärende och Hotić sa att jag kunde sätta mig och så vände han sig mot en apparat. Då sa jag att jag bara ville beställa tid, eftersom jag måste till arbetet. Vi kom fram till att jag kunde dyka upp vid sextiden samma dag.

Vid halv sex någon gång återvände jag till affären. Jag hade lämnat Miki kvar hemma eftersom jag tänkte att det nog ändå skulle vara enklare, för hur många skulle han behöva hälsa på under synundersökningen? När jag kom dit var butiken stängd, så jag gick till Dalija och fann Hotić där i kassan med händerna fulla av sedlar. Med snabba steg gick vi strax därpå till optikerbutiken. Utanför väntade en man som visade att han brutit av en av skalmarna på sina glasögon. Hotić tittade snabbt på dem och sa att han inte kunde laga dem på stubben, men till imorgon. Mannen sa då att han behövde se redan klockan fem på morgonen, så Hotić frågade efter dioptri och mannen svarade, varpå han fick ett par låneglasögon i handen. Han provade dem hastigt och tyckte att han såg och inte ramlade de av, så han lämnade affären med låneglasögonen i näven. Jag såg ett stort bröd ligga bland mätinstrumenten på bänken och innan undersökningen började nöp Hotić av en bit och stoppade den i munnen. Sedan drog han fram en apparat från väggen i den lilla butiken och bad mig sätta mig på en av de nedsuttna en aning skamfilade fåtöljerna. Överst låg en kudde av den typ som ligger på stolarna i Dalija. Dörren stod öppen mot gatan och den ljumma luften strömmade in och folk som gick förbi hälsade. En äldre man stannade till och de båda herrarna växlade några ord. De kallade varandra ”Herr Konkurrent” och skrockade lite i samförstånd och på slutet sa Hotić att utan konkurrens blir det ingenting. Under tiden hade jag placerats framför undersökningsapparaten och Hotić lät med van hand olika linser ramla ner framför ögonen på mig och jag fick säga vad jag såg och inte såg. Då och då tog han ett bett av brödet på bänken. Så var det dags för nästa steg och han visade upp en tavla med bokstäver, en halvan med latinska och den andra med kyrilliska. Jag fick ett slags bågar satta på näsan och så fick jag läsa de bokstäver han belyste medan han släppte ner olika linser framför det ena eller andra ögat. Då och då slocknade ljuset och jag fick be honom att tända det. Proceduren var ganska lång och under hela förloppet var brödet en fast punkt. Men så tyckte han att han visste tillräckligt och plockade i stället fram bågar, som jag fick välja mellan. Jag valde på mitt sätt: plockade ut tre, provade och valde några som liknade dem jag jag tyckt bäst om och provade igenom dem och fattade ett snabbt beslut, men så kom vi fram till att jag nog behövde två par, ett för läsning och ett för längre avstånd, tv till exempel. Jag mumlade något om att jag inte bryr mig om tv så mycket. Han tittade lite ironiskt på mig och tuggade och sa ”det är ni som ska se, inte jag”. OK, tyckte jag och provade ytterligare några bågar och valde en nästan direkt. Han tittade på prislappen och suckade över priset: 800. ”Dyrt”, sa han, ”det får bli 600”. Samtidigt lät han mig förstå att han tyckte att de bågar jag valt först var snyggare än de här dyra och att jag borde ha de snyggare utomhus eller för längre avstånd. Jag sa ja, fast jag visste att jag inte tänkte gå med glasögon utomhus, men kanske om jag dricker kaffe på Dalija. Så räknade Hotić ihop priset på en liten lapp och bad om ett förskott, så jag gick ut till bankomaten och tog ut 500 och räckte honom dem och han skrev upp det på lappen. ”De är färdiga om två-tre dagar”, sa han, ”fast ni kan titta in i morgon eftermiddag när ni ändå går förbi här med hunden, det kan hända att de är färdiga.”

Då och då mellan händelserna i den där salen på Filološki fakultet i Belgrad lutade jag mig ut genom ett fönster som hela tiden stod öppet. Jag tittade på en flock lite mörkfjädrade duvor som flög eller flyttade sig ut och in genom ett välvt fönster i ett sandgräddfärgat valv under himlavalvet. Då och då stjälpte någon ut sig på luftens ytspänning. Här ser ni den enas flykt fryst till stillbild.

Det finns säkert många historier om Belgrads ”nya” järnvägsstation och det här får väl bli min. Historier är inte alltid sanna. Nå, jag åkte taxi med Slobodan under den knallblåa förmiddagshimlen till Prokop, där stationen skulle finnas, fast Slobodan hade först sett tveksam ut, men jag upprepade att jag inte ville till Novi Beograd. Och vi kom till en skylt som berättade om stationen i Prokop. Ja.

Jag betalade – ganska lite – och steg ur taxin med Slobodans visitkort i handen, till nästa gång. Framför mig låg ett betongfält med kvastar av rostiga järnstänger uppstickande här och där. Detta måste vara stationens ovansida, tänkte jag kärvt och log ett inåtvänt hårdfört John Wayne-leende. Ingen människa så långt ögat nådde. Men solen log överdådigt.

Jag gick längs kanten till platsen där betongplattan slutade: spår, rostiga men inte så värst många och ödslighet. En serbisk flagga vajade lite håglöst över en trist byggnad. Det här är alltså den nya stationen, funderade jag skeptiskt, och den gamla ska bli ett nattklubbskvarter? Kan det vara sant? Kanske det.

Solen värmde behagligt och ljuset bländade. Efter en stunds tvekan bestämde jag mig för att gå nerför trappan, ner i underjorden till stationens mage. Där nere var det mörkt och mycket få människor rörde sig i dunklet. Ett kort tåg vid spår ett verkade vara mitt, fast helt säker var jag inte.

På väggen fanns en mycket modern tavla, lättläst och klar: Beograd Centar – Cirih, stod det. Cirih? Hm. Men ja, Zürich, måste det väl vara, fast gick mitt tåg verkligen till Zürich?

Jag gick längs vagnarna och alla fyra dörrarna stod det Beograd – – – Ljubljana och det lät ju lugnande, bättre än Zürich faktiskt. Jag tänkte ut något tillrättaläggande om att vagnarna till Zürich kanske kopplades på i Ljubljana eller, vem vet, i Zagreb?

Nu är det väl dags att erkänna att det här inte var mitt första besök på stationen. Två dagar tidigare hade jag ankommit där i mörker tillsammans med Lotta, men det är en annan historia. Och då var det inte Slobodan som körde taxin.

Om höstarna hör man ofta den här sången i våra kvarter och säkert i andra också. Sången gör sig allra bäst under höga klara solvarma dagar. Vägen upp till himmelen är då så rak och direkt.

”Krumpira, luka, zelje” (potatis, lök, kål), ”krumpira, luka, zelje” ljuder det från gata till gata. Starka melodiska mansröster ropsjunger om höstens håvar och här och där kan man se någon av rösternas bärare gå gatan fram med fasta steg, men det mesta är ljud och skördesång.