Kategori: Berättelser ur livet

Staden klär i det sena oktoberljuset. När eftermiddagen kom ville jag inget annat än se ljuset på de vackra byggnaderna och parkerna, så jag selade Miki och vi tog spårvagnen in till Glavni kolodvor. Och så gick vi ”uppåt” förbi Tomislav-statyn och Umjetnički paviljon och så småningom var vi i Zrinjevac. Jag satte mig på en bänk under en av de stora platanerna och Miki satt ganska stillsamt bredvid. Luften var ljum och parken såg fridfull ut.

Och så fortsatte vi, träffade en hund här en hund där, ibland gick det bra, ibland blev det bråk. Vi korsade Trg och gick mot Europski trg, men vände uppåt mot domkyrkan innan vi nått dit. Jag tittade på det där speciella burspråket som jag brukar titta på. Den rätta sortens upprepning är ett poetiskt element i tillvaron.

När vi var framme vid domkyrkan slank vi in bakom den till platser där nästan ingen går. Miki undersökte buskarna i kanten.

Genom en öppen dörr strömmade orgelmusiken ut över oss solitära vandrare. Vi lät det ske.

Sedan fanns det en återväg genom staden. Ljuset blev plattare och så småningom nådde vi vår hållplats.

Inbillat eller verkligt påverkad av tidsbytet funderade jag på om det var sent eller tidigt, mörkt eller ljust. Jag kunde lätt svara ja på allt. Inget olidligt i det.

Jag bygger mig en bild av tiden på de små gatorna här, av promenaderna längs Rapska och Lopudska och alla de andra. Nej, jag ska inte härifrån, inte på något annat sätt än att vi alla ju ”ska härifrån” förr eller senare. I bilden ingår många små bilder av det som försvinner och det som kommer i stället. Och som kommer att försvinna längre fram. Just nu tittar jag särskilt noga på förloppen som rör huset på hörnet mellan Rapska och Lopudska. Vet ni kanske redan för mycket? Nå, inte jag. Sist berättade jag att skylten med ”Prodajem” (jag säljer) försvunnit och att taket och en del av väggarna i övervåningen rivits. Sedan dess har stora ting timat. Härom kvällen – kanske i förrgår – när Miki och jag gick förbi längs Rapska, såg vi eller i alla fall jag att huset håller på att få ett nytt tak.

Och när vi gick utmed Lopudska igår såg jag att taket vuxit och att man tagit bort de små trasiga skjulen bredvid huset. Jag har nu svårt att minnas hur de såg ut, så jag måste nog leta fram det bland bilderna från förra eller förrförra veckan. Minnet är så töjbart och befinner sig i ständig rekonstruktion.

Nyss gick vi förbi där igen och inget har väl egentligen hänt med huset – för männen vilar eller gör annat under helgen – men vi kunde gå lite närmare utan att verka för nyfikna.

Min uppmärksamhet intogs av en ganska fin pinnstol som stod där i solen. Bodde den i huset under den gamla tiden? Och vem brukade sitta på den? När man ställer ut en stol så där känns det som om hemligheter avslöjas.

Det finns platser för en alldeles speciell sorts lite avig romantik, en romantik som har rostiga rör där andra har rosor och jag vill kalla den industriromantik. Bakar med sina flagnande kranar och industriruiner är en sådan plats. I den djupt inskurna havsviken Bakarski zaljev faller mörkret tidigare än på andra platser.

Ner under vattnet genom hamnbassängen löper fortfarande den gamla koltransporttunneln, men inget kol färdas där längre. Luften den andas ut är kylig och dyster. Inga bilder på tunneln, den är för dunkel. Men de nakna muskulösa hamnarbetarna eller sjömännen av metall vill vi väl se?

Och idag kom en tröja hit med en hälsning från Bakar och en industriromantisk text på ryggen: O Bakre, o Bakre, laku noć. Framsidans text avslöjar jag inte tills vidare. Den ingår i en kamp.

Miki och jag går längs Pašmanska. Det gör vi ganska ofta, även om det är lite oroande att gå just den vägen, eftersom det finns så många vakthundar i trädgårdarna. Fast Miki är cool, ingen kan se på honom att han märker av de pliktpåkallat upprörda hundskallen och det desperata klättrandet på grindarnas insidor. Han går förbi, så där som man gör när man bara går förbi. Vi går förbi. Längst upp vid ena änden av gatan ligger Cooltura och där händer det förstås att vi stannar och sitter en stund – kaffe och vatten. Men strax innan finns huset med den röda katten. Den ligger gärna uppe på sitt biltak, ja, det är nog kattens bil eller bilens kattägares eller kattens bilägares. Där ligger den och håller uppsikt. Miki är för klok för att alls titta åt det hållet.

Katten blänger, Miki går förbi. Vi går förbi. Det gäller att gå förbi allt som det inte är någon mening att stanna upp vid.

Ni kommer kanske ihåg huset här på hörnan mellan Rapska och Lopudska. Länge stod det med stora bokstäver ”PRODAJEM” plus ett telefonnummer på väggen nära dörren. Ett tag funderade jag lite vagt på om det kunde vara något för Miki och mig, men ganska snart kom jag fram till att jag nog inte skulle kunna försvara det: för utsatt läge om man varken är man eller särskilt stark. Nu är sedan en tid allting annorlunda. När skylten försvann minns jag inte, men kanske har det gått en månad sedan det hände. Det nya är att huset förlorat sitt tak. En dag när vi gick förbi höll jag på att få en tegelpanna i huvudet. En man skrek ”pazi!” från taket och Miki och jag for ut på gatan i ett slag. Svisch! Jag gjorde en arg gest uppåt och så gick vi vidare.

Och nu några dagar senare har huset på något sätt blivit genomskinligt. Taket visar sitt skelett eller sin stol.

Himlen lyser igenom både här och där och huset är på något vis vackert i sin utblottning. Himlen går omkring på vinden.

Skorstenen visar sin åldriga form som är så mycket mer trovärdig än tv-mastens.

Jag hoppas nu att de här männen inte plötsligt ändrar sig och river ner hela huset. Jag ber en inre bön om att de bara tänker lägga ett nytt tak och laga väggarnas brister.