Jag bygger mig en bild av tiden på de små gatorna här, av promenaderna längs Rapska och Lopudska och alla de andra. Nej, jag ska inte härifrån, inte på något annat sätt än att vi alla ju ”ska härifrån” förr eller senare. I bilden ingår många små bilder av det som försvinner och det som kommer i stället. Och som kommer att försvinna längre fram. Just nu tittar jag särskilt noga på förloppen som rör huset på hörnet mellan Rapska och Lopudska. Vet ni kanske redan för mycket? Nå, inte jag. Sist berättade jag att skylten med ”Prodajem” (jag säljer) försvunnit och att taket och en del av väggarna i övervåningen rivits. Sedan dess har stora ting timat. Härom kvällen – kanske i förrgår – när Miki och jag gick förbi längs Rapska, såg vi eller i alla fall jag att huset håller på att få ett nytt tak.
Och när vi gick utmed Lopudska igår såg jag att taket vuxit och att man tagit bort de små trasiga skjulen bredvid huset. Jag har nu svårt att minnas hur de såg ut, så jag måste nog leta fram det bland bilderna från förra eller förrförra veckan. Minnet är så töjbart och befinner sig i ständig rekonstruktion.
Nyss gick vi förbi där igen och inget har väl egentligen hänt med huset – för männen vilar eller gör annat under helgen – men vi kunde gå lite närmare utan att verka för nyfikna.
Min uppmärksamhet intogs av en ganska fin pinnstol som stod där i solen. Bodde den i huset under den gamla tiden? Och vem brukade sitta på den? När man ställer ut en stol så där känns det som om hemligheter avslöjas.