Staden klär i det sena oktoberljuset. När eftermiddagen kom ville jag inget annat än se ljuset på de vackra byggnaderna och parkerna, så jag selade Miki och vi tog spårvagnen in till Glavni kolodvor. Och så gick vi ”uppåt” förbi Tomislav-statyn och Umjetnički paviljon och så småningom var vi i Zrinjevac. Jag satte mig på en bänk under en av de stora platanerna och Miki satt ganska stillsamt bredvid. Luften var ljum och parken såg fridfull ut.
Och så fortsatte vi, träffade en hund här en hund där, ibland gick det bra, ibland blev det bråk. Vi korsade Trg och gick mot Europski trg, men vände uppåt mot domkyrkan innan vi nått dit. Jag tittade på det där speciella burspråket som jag brukar titta på. Den rätta sortens upprepning är ett poetiskt element i tillvaron.
När vi var framme vid domkyrkan slank vi in bakom den till platser där nästan ingen går. Miki undersökte buskarna i kanten.
Genom en öppen dörr strömmade orgelmusiken ut över oss solitära vandrare. Vi lät det ske.
Sedan fanns det en återväg genom staden. Ljuset blev plattare och så småningom nådde vi vår hållplats.
Inbillat eller verkligt påverkad av tidsbytet funderade jag på om det var sent eller tidigt, mörkt eller ljust. Jag kunde lätt svara ja på allt. Inget olidligt i det.