Plötsligt, verkligen så alldeles väldigt plötsligt, blev det höst. Nyss var det för varmt för tröjor och jackor och jag gick omkring i mina sandalaktiga sommarskor som i juli eller augusti. Men imorse smällde det till eller kanske redan under natten. Utanför fönstret stod världen grå och kall och regnet silade sakta ner. Och själen kröp ihop i vinterställning. Efter morgonrundan stannade vi inte till på Simpas terrass, även om borden fortfarande står kvar. Jag kunde inte övervinna mig. Dessutom var jag för trött efter natten med Miki som kräktes gräsgrönt, efter att ha bitit sönder sitt fästingshalsband och sedan under kvällen vräkt i sig massor med gräs.
Och på hemvägen från universitetet på seneftermiddagen såg det ut så här vid konserthuset Lisinski. Kanske ser man toner i luften, mörka och ljusa och några helt fria.