Vi vågade oss ut på Simpas terrass imorse igen. Inget svårt med det för det var helt vindstilla och luften var mjuk och varken kall eller varm. Men ingen annan satt där och det berodde kanske på att Ivan nu har dragit för plastskynket mellan terrassen och uterummet. Gränser är svårare att korsa än ingenting.
Jag drack mitt kaffe och Miki höll uppsikt över händelseförloppen, både de nära och de avlägsna.
Under resten av dagen har jag brottats med att reda ut ett grammatiskt problem förutom att jag lite lättjefullt har låtit tanken dröja vid hur jag igår gick in i och ut från lektionssalarna och runt i korridorerna som en enmansteater i min RAKA RÖR-tröja. Nu vet rätt många.
Och de känner också till min industriromantiska ryggtext som smäktande talar till hamnstaden Bakar: O Bakre, o Bakre, laku noć…