summa

Arbetsveckan har runnit ut i ett slags spänningslös matthet. Lögnerna, striderna verkar så obetydliga, så utan all mening, så lätta att glömma, så lätta att blanda ihop. Vem sa vad? Och varför? Den ömsesidiga tilliten – som kanske aldrig var särskilt stark – har fått ytterligare några törnar, men det är svårt att på allvar bry sig om det. Och ändå kan jag nu tänka på den där dikten av Heidenstam, ni vet den som slutar med raden: ”samma sorgsna sus på gravens gräs.”Jag tänker på raderna ovanför. Och så går Miki och jag längs Lopudska och stannar vid huset på hörnan, där det har tillkommit ytterligare förändringar. Det som händer här upptar mina tankar mer än mycket annat. Någonstans här löper tillvarons mittlinje.

Kommentera