Låt mig börja lite långrandigt: När Toma – och Miki – och jag gjorde vårt besök i Tounj i slutet av augusti på vår väg längs Jozefina mot Senj och sedan vidare till Bakar, visste jag inte att jag redan hade sett en skymt av staden två gånger från tåget (tillsammans med Eva och Miki). Men när Nilla, Miki och jag tog tåget till Rijeka i september fick jag syn på stationsnamnet Tounj och en underligt placerad kyrka som verkade både stor och liten och minnet tog en sväng genom mitt huvud och jag tänkte något om att ”på hemvägen ska jag hålla mig beredd”. I Rijeka letade jag reda på några rader jag skrivit om den där kyrkan efter besöket i Tounj. Så här stod det:
I Tounj fann vi också en märklig kyrka som stod dammig och övergiven omgiven av diverse industriella strukturer. Vi kikade in i kyrkan genom ett buskage och häpnade över rummets skönhet och märkliga stämning. Toma sa något om att det kunde vara en fin plats för konserter.
Och när vi efter några dagar klev på tåget mot Zagreb igen var jag redo. Strax efter Ogulin satte jag mig vid ett fönster på ”rätt sida”. Jag väntade spänt på det som för mig hägrade som ett möte mellan världar. Och se! Där var stationen, ett litet oansenligt, lätt förkommet hus, men skylten var stor och tydlig: TOUNJ. Jag tog snabbt och nervöst en bild och efteråt när jag tittade på den upptäckte och att den besynnerliga kyrkans tak hade kommit med, men denna upptäckt kom långt senare.
I det nu som var då la jag all min koncentration på att fånga kyrkan som helhet medan vi susade förbi. Jag tog kanske tio bilder. Den här blev bäst. Och ja, jag tror den blev bra. Det var som att ta en bild av ”den andra sidan”. Tänk så verklig den andra sidan är!
Och nu tar jag fram den gamla suddiga bilden från den där dagen i slutet av augusti, när Toma, Miki och jag kikade in i det dunkla kyrkorummet och Toma sa det där om en plats för konserter.
Cirkeln är sluten och verklighetens dröm möter drömmens verklighet.