Vlatka och jag har vetat om varandra i ganska många år. Vi har ofta mötts och skilts åt på ”livada” här bakom med våra hundar. Jag med Londi och hon med Bela och Mala. Nu är våra tre kära gamla hundar döda sedan flera år och Vlatka och jag ses inte så ofta mer och även om jag nu går med Miki på ”ängen”, så tar Vlatka inte längre den vägen. Ses vi så är det någonstans utmed vår gata Hvarska. Då och då stannar vi upp och växlar några ord och Vlatka kliar Miki lite grann. Genom Vesna har jag en gång varit hemma hos henne och sett några av bilderna hon målar för att få ro i själen. Idag var jag där på kaffe och bildtittning. Miki drack vatten och åt käx och låg länge på den lilla soffan i köket och såg på annat än bilder.
Men jag bad att få titta igenom den stora högen med prunkande blomsterhörnor och hemlighetsfulla trädgårdsgömslen, där nog många skulle vilja sitta i det blommande virrvarret mellan sol och skugga. Jag tog några foton och Vlatka skrattade och sa att hon inte målar för att sälja utan för att hon inte kan låta bli. Hon målar nästan varje dag. Det är hennes sätt att stå ut med tillvaron och dess plågor. Och om någon tycker om någon bild så ger hon gärna bort den. Jag kröp med blicken in i bildernas lockande beskyddande idyller och tänkte att de finns där som hoppets eller drömmens svar på allt det bittra och trånga.
