Morgonen på Simpas terrass ligger bakom oss och drömmens händelser kommer tillbaka till mig.
Jag gick längs en vattensamling med stenram. Bredvid mig och ibland lite framför mig traskade Londi. Jag kände – också utan att se på henne – igen hennes rörelser från tiden då vi levde tillsammans. Vi följde vattenkanten och jag tror att vi gick under träd, ganska höga lövträd var det nog. Vid hörnet av den fyrkantiga vattensamlingen fanns en rulltrappa som förde uppåt uppåt till något okänt. Vid trappans början stod en mamma böjd över ett litet gråtande barn, som inte ville stiga på rulltrappan. Mamman verkade försöka övertyga barnet om att det inte var farligt. Övertalningen pågick ganska länge och jag kände hur en viss otålighet trängde sig på mig, men så kom jag på att Londi ju inte åker rulltrappa, så vi rundade hörnet av bassängen eller vad det var för ett vatten. Vi gick utmed vattnet rakt framåt tills vi hamnade i en folksamling. Jag kände igen min Oma och min bror Kudda bland människorna. Och så hörde jag Oma säga, vänd mot Kudda: ”Und dann haben wir in Slavonski Brod geheiratet.” Jag såg att Kudda inte hörde hennes ord för någon annan hade just fångat hans uppmärksamhet. Men jag tog orden till mig och tänkte att jag fått veta något viktigt, fast i samma stund förvandlades Slavonski Brod till Angermünde (där Mamma gick till tandläkaren som barn) och jag ”insåg” att Sava och Oder är samma flod.