Rijeka påminner mig ofta om Trieste, särskilt de små, mindre kända platserna, som trapporna ner till vattnet här till exempel. Just sådana trappor finns också vid Triestes lungomare.
Eller marknaden vid hamnen, lukterna är desamma i de båda städerna och rösterna liknar varandra på ett förvirrande sätt.
Men allra mest är det nog de lite slitna gränderna i vissa ”undanskymda” delar av staden som får mig att tänka på liknande delar av Trieste, som gränden där Elvio, den gamle sjömanskocken, hade ”sin” osmiza tills för några år sedan. Jag gick alltid dit.
Och när jag går längs Jedrarska ulica tänker jag på Umberto Sabas dikt ”Trieste” och då särskilt på det där stället med gatpojken med de stora händerna och jag vet att hans dikt också skulle kunna handla om Rijeka:
è come un ragazzaccio aspro e vorace,
con gli occhi azzurri e mani troppo grandi
per regalare un fiore;
(hon är som en gatpojke, kärv och glupsk,
med blå ögon och händer som är för stora
för att skänka en blomma;)
Och som en påminnelse till mig själv till nästa gång jag krånglar mig över de sju bergen, tar jag en bild av namnet på ett ganska fult torg, ett torg där jag tror att Rijekas innersta ande svävar omkring. Pavlinski trg.
