Kategori: Berättelser ur livet

Ännu en den klarblå himmelens dag. Miki och jag satt med Christine på ”vårt kafé” vid Opatovina och drack kaffe och något annat – Miki smakade på mjölkskummet. ”Južina” fläktade längs gatan och det var varmare än på länge. Husen avtecknade sig skarpt mot det blåa.

Vi människor pratade om sådant som människor pratar om, till exempel om människor, språk och länder, och Miki blev så småningom lite uttråkad, så han sökte de förbipasserandes uppmärksamhet. Och han fick den med råge. Gång på gång stannade någon, sa ”čupko” eller något liknande och kliade honom. En äldre man utnämnde honom till och med till ”najljepši pas u Zagrebu” (den vackraste hunden i Zagreb). Ja, han är ju det.

Så här års, nu när adventshysterien är över, tillhör staden dem som bor här. Och inte märkte vi något av att det idag är en ”stor” dag med officiellt besök från EU:s ledning. För Kroatien är ju nu ordförandeland och ja, om jag får spåra ur lite, Rijeka är kulturhuvudstad och landet har fått en ny president, Zoran Milanović, och jag hörde honom härom dagen säga att han vill vara president för alla som bor i Kroatien. Så sa aldrig den som nu avgår. För övrigt, för att spåra ur lite till, såg Gabi och jag Milanović på hennes kvartersbar, ”No Sikiriki”, i början av förra sommaren kvällen innan han tillkännagav sin kandidatur.

Längs Rapska har jag gått i alla år här och det finns en sträcka på kanske femtio meter där tre ”punkter” för mig för alltid är nedsänkta det förflutna. Den ena är ”huset på hörnan” som jag pratat en hel del om under den gångna hösten, den andra är ”det bosniska huset” som plötsligt murade igen sin inbjudande lilla ”patio”, som numera ser ut inte som ett slutet utan som ett igensytt öga. Den tredje punkten befinner sig mitt emellan de båda andra och det är kanske den mest laddade. Här står ett litet skröpligt avflagat grönt hus.

Det ser ut som det har gjort hela tiden, men ändå har det förlorat allt sitt stillsamma liv. I den gamla tiden under den varma delen av året brukade ett gammalt par sitta på den lilla uteplatsen av sprucken betong på varsin skranglig stol vid ett litet rankigt bord. Och jag brukade gå förbi med Londi och mannen brukade gå fram till staketet och klia Londi och prata lite med henne och hon brukade vifta vänligt på svansen. Om vi någon gång kom förbi när han var inne och hans fru ute brukade hon gå in och ropa på honom och tala om vem som var på besök. Detta upprepade sig många gånger under mina första år här. Nu är Londi död sedan över tre år och mannen är död och kvinnan har jag inte sett på kanske ett år, så kanske är hon också död. Jalusierna framför fönstren hänger alltid på samma sätt, det ena lite högre och det andra lite lägre och de markerar att tiden stannat och att ingenting mera kommer att hända. Men rosorna blommar fortfarande vackert i värmen och i kylan.

Idag blåser en vild och iskall ”bura” och även om himlen är så blå som en himmel kan bli och solen så klar som man kan önska, är det en kamp att gå ut och ”promenera”. Men om man biter ihop så går det och Miki har ju sin päls och sin sega kraft innanför denna päls, så han strävar framåt obekymrad och stark.

Längs Pašmanska hade vi sol hela tiden och också längs den namnlösa lilla vägen bredvid eller nedanför Slavonska. Jag såg en katt ligga och sola på en bädd av löv, kanske skyddade buskarna omkring mot vinden. Miki låtsades inte se den eller så var han så upptagen av annat att katten inte fanns för honom.

Vi gick förbi det hus som jag brukade kalla för ”Katthuset” på den tiden när det bodde ett gäng smutsvita katter där. Nu verkar ingen bo där och taket blir allt bräckligare och allt mer perforerat. Under de första åren här tror jag bara det fattades några tegelpannor. Bit för bit vittrar huset och ändå är det vackert. Det ser ut som jag tycker att hus ska göra.

På hemvägen mötte vi den gamle Žmegač, men inte heller den här gången vågade jag mig på att inleda det där samtalet: ”Verzeihung, sind Sie möglicherweise…” Buran blåste för hårt. Vi gick förbi varandra och jag såg att han som vanligt var stramt och värdigt klädd, idag i en brun kostym av ett tjockare tyg och i den handsklösa handen höll han sin portfölj. Det enda som bröt lite mot stilen var mössan han hade på huvudet – en eftergift åt vädret.

Dessa dagar är härliga och solgenomlysta och himlen är hög och blå, men så fort solen viker undan mot kvällningen kryper kölden in i märg och ben. Nyss kom Miki och jag hem från en eftermiddag på stan och nu är det skönt att värmen här fungerar och jag har en skål het soppa framför mig. Steph är här från Milano och Muggs är med, så Miki fick hundsällskap också. Toma lyckades hålla ihop hundansiktena till fotografering.

Vi satt vid ett soligt bord på Trg Kerempuha på ”hyllan” ovanför Dolac. Vi drack kuhano vino och gemišt och pratade om tillvarons mysterier och lite om Vesnas smycken…

Bakom oss reste sig en vackert brandröd husvägg med en smäcker lykta monterad på hörnan och i fjärran stack en av domkyrkospirorna upp i det blå.

Solen lyser klar och Miki och jag använde förmiddagen till en lång runda till moskén och vidare. När vi kom fram till moskéområdet märkte jag några förändringar, ja, det är ett tag sedan vi gick här, kanske ett halvår. Nya höga stängsel har kommit upp runt idrottsplatsen Nur och det inhägnade området har förstorats. Det var lite svårt att hitta en passage där vi kunde gå igenom.

Överallt skyltar med överstrukna hundar, kanske bröt vi mot någon regel, jag vet inte. Jag såg en ny stor parkeringsplats utanför moskén och ändå var det fullt med bilar längs gatorna omkring. Ja, det är fredag.

De flesta vi mötte var män i små grupper, troligen på väg till moskén. När jag tänker efter nu så såg jag nog inga kvinnor alls utom en tiggerska som satt vid den lilla vägen som för rakt fram mot moskén. Miki var nyborstad och såg lugn och värdig ut och jag tänkte på den där gången när han smet in i moskéns sidobyggnad. Paniken och det lyckliga slutet. Han är nog den enda hunden som varit därinne.