Nu är kvällen här och jag sitter och brottas med en passage i min Hoffmann-översättning: ”I jordelivets maskerad kan ofta den inre varelsen blicka ut genom masken med lysande ögon och därvid känna igen det besläktade och på sätt hade det nu skett att vi tre egendomliga människor där i källaren hade varseblivit och känt igen varandra.” Ja, eller? Solen gick för en stund sedan ner bakom tallen i ”parken”.
Nu är det svart utanför fönstret och till min glädje hörs inga ”petarde”, så kanske blir kvällen lugn och fri från fula grova ljud. Dagen har varit klar och solig men skuggorna är vintermässigt långa, så det gäller hela tiden att vara på rätt plats. Någon gång vid middagstid prickade vi in en stund när solstrimman löpte över Darkos terrass, Đurđica, Miki och jag. Hajdi var hemma och vilade en skadad sena. Vi människor lät samtalet fara än hit än dit. Đurđica berättade att Goethe en gång ridit sig själv till mötes, i en skog, tror jag det var. Den enda skillnaden mellan honom själv och gengångaren hade varit klädedräkten och en kort tid senare hade Goethe skaffat sig en dräkt efter gengångarens förebild. Solen sken på kaffekopparna och vattenglasen och vi tyckte att det var bra, det där med dräkten alltså. Jag berättade om de sköra tunna lerkärlen från utgrävningsplatsen vid Walsingham som Sebald beskriver så intensivt, om hur de två fot under markytan hållit stånd mot både plogbillar och framstormande härar medan ”stora hus och palats och molnshöga torn hade sjunkit samman och vittrat sönder”. Ja, och så kom vi i vårt samtal till en resa till Amsterdam en gång för länge sedan där Đurđica och hennes man en dag hade besökt ett stort konstmuseum och hon berättade hur hon hade fastnat framför en målning och inte kommit vidare. Den föreställde en skål med frukt, men det var inte fruktskålen utan damastduken under den som förhäxat henne. Hon hade tydligt känt tygets struktur genom bilden. ”Jag vet inte vem som målat tavlan eller vad tavlan heter, men jag skulle genast känna igen den, även om det kanske är fyrtio år sedan”, sa hon. Just då kom Davor, taxichauffören som bjudit oss på en låda sardeller till kaffet strax före jul, och samtalet bytte spår. Men solstrimman var kvar ännu en stund.