Kategori: Berättelser ur livet

På förmiddagen gick det hål i dimman och sedan lyftes den helt och vi fick tillbaka den blåa himlen igen – för en dag. Imorgon muras vi nog in i bomullsfängelset igen, men idag är idag. Det var knistrande kallt när vi kom ut och träden var vackert frostklädda.

Vi gick på prov förbi Darkos terrass men solstrimman hade inte nått dit, så jag gav upp och vi travade iväg mot Cooltura. Det är kanske den bästa platsen en solig vinterförmiddag. Då är Cooltura ett välkomnande vardagsrum med dämpad musik och bara spridda människogrupper som mumlar inåt sig själva. Att några röker märks knappas för här ventilationen bra. Vi slog oss ner vid ett bord av passande Miki-höjd och lite senare kom Đurđica och gjorde oss sällskap.

Miki låg först stillsamt på mattan och observerade sin bit av världen, men efter en stund blev han företagsammare och började prata högt med paret bredvid oss. Och när de tröttnade på samtalet hoppade han upp på soffan mellan oss och krävde allt han kom på: att bli kliad, bjuden godis, att få klättra på oss och ropa högt med sin kärva och istadiga terrierröst.

Vinterdimmans tid är här. Kanske blir det ett hål i dimman imorgon men sedan sveps vi nog in i den kallfuktiga filten igen. Det här är den sämsta tiden. Och efter de härliga solskensveckorna känns den som en irrväg in i otäcka labyrinter, som något som inte borde finnas, något som egentligen inte kan finnas. Ja, jag klagar och jag knotar. Och nu tänker jag dessutom vara ologisk:

Idag, djupt inne i detta kyliga dunstiga gråvita, när jag svängde runt ett av alla de hörn som Miramarska håller sig med, kände jag en plötslig närmast euforisk stämning gripa tag i mig. Jag var tillbaka i Greifswald, DDR, i början av 1980-talet.

Jag rundade nästa hörn och var på Steinstraße. Var detta ett anfall av ”Ostalgie”? Nej, eller så är ”Ostalgie” alltid något annat än det man låtsas det är. Kanske är det alltid en längtan tillbaka till ungdomen. När DDR fanns och plågade oss var vi alla yngre än vi är idag och ju längre tiden går desto yngre var vi i förhållande till vår nuvarande ålder.

Lite skamset skakade jag av mig den omotiverade glädjen och följde sedan den smala vägen i kanten av den lilla parken. För er och min egen skull vände jag mig om och tog en bild av ”Steinstraße” på avstånd. Vad mer? Jag har just läst ut ”Kallocain” igen. Också där finns det förflutna.

Så har vi varit på stadsäventyr igen, Miki och jag. Livet blir bredare om man släpper in fler intryck, intryck som man inte kan hitta på i sitt huvud. Ren fantasi har jag inte så mycket av, men jag är bra på att uppleva det som finns och Miki har sin nos. Vi gick en parkrunda med Janica och Jan och sedan slank vi in på Kinoteka och vi vuxna människor drack kaffe. Miki fick lite mjölkskum och Jan hade sin flaska.

Lokalen var spännande för Jan med alla speglarna och ljuden, men efter ett tag blev den för spännande.

Janica satte honom i vagnen och de gav sig av.

Miki och jag stannade lite till och jag funderade på vilken väg vi skulle ta hemåt. Solen stod ännu ganska högt och jag bestämde mig för att vi skulle gå till fots, åtminstone till Glavni kolodvor, kanske ända hem. När vi kom ut svängde vi snart uppåt mot Ilica och i blickfånget hade vi en vacker byggnad som jag inte vet något om, men som det säkert finns allt möjligt att veta om.

Och så följde vi Ilica, träffade hundar, undvek hundar, tittade på folk. Då och då gled vi in på en av de många hemlighetsfulla bakgårdarna, som gör Ilica så fängslande. En av gårdarna vi kom till är ett slags park och där stannade vi lite längre. Vi gick varv efter varv och jag glömde att vi hade ett mål. Vi liksom bosatte oss där på obestämd tid. Solen sken milt på bänkarna.

Ännu en den klarblå himmelens dag. Miki och jag satt med Christine på ”vårt kafé” vid Opatovina och drack kaffe och något annat – Miki smakade på mjölkskummet. ”Južina” fläktade längs gatan och det var varmare än på länge. Husen avtecknade sig skarpt mot det blåa.

Vi människor pratade om sådant som människor pratar om, till exempel om människor, språk och länder, och Miki blev så småningom lite uttråkad, så han sökte de förbipasserandes uppmärksamhet. Och han fick den med råge. Gång på gång stannade någon, sa ”čupko” eller något liknande och kliade honom. En äldre man utnämnde honom till och med till ”najljepši pas u Zagrebu” (den vackraste hunden i Zagreb). Ja, han är ju det.

Så här års, nu när adventshysterien är över, tillhör staden dem som bor här. Och inte märkte vi något av att det idag är en ”stor” dag med officiellt besök från EU:s ledning. För Kroatien är ju nu ordförandeland och ja, om jag får spåra ur lite, Rijeka är kulturhuvudstad och landet har fått en ny president, Zoran Milanović, och jag hörde honom härom dagen säga att han vill vara president för alla som bor i Kroatien. Så sa aldrig den som nu avgår. För övrigt, för att spåra ur lite till, såg Gabi och jag Milanović på hennes kvartersbar, ”No Sikiriki”, i början av förra sommaren kvällen innan han tillkännagav sin kandidatur.

Längs Rapska har jag gått i alla år här och det finns en sträcka på kanske femtio meter där tre ”punkter” för mig för alltid är nedsänkta det förflutna. Den ena är ”huset på hörnan” som jag pratat en hel del om under den gångna hösten, den andra är ”det bosniska huset” som plötsligt murade igen sin inbjudande lilla ”patio”, som numera ser ut inte som ett slutet utan som ett igensytt öga. Den tredje punkten befinner sig mitt emellan de båda andra och det är kanske den mest laddade. Här står ett litet skröpligt avflagat grönt hus.

Det ser ut som det har gjort hela tiden, men ändå har det förlorat allt sitt stillsamma liv. I den gamla tiden under den varma delen av året brukade ett gammalt par sitta på den lilla uteplatsen av sprucken betong på varsin skranglig stol vid ett litet rankigt bord. Och jag brukade gå förbi med Londi och mannen brukade gå fram till staketet och klia Londi och prata lite med henne och hon brukade vifta vänligt på svansen. Om vi någon gång kom förbi när han var inne och hans fru ute brukade hon gå in och ropa på honom och tala om vem som var på besök. Detta upprepade sig många gånger under mina första år här. Nu är Londi död sedan över tre år och mannen är död och kvinnan har jag inte sett på kanske ett år, så kanske är hon också död. Jalusierna framför fönstren hänger alltid på samma sätt, det ena lite högre och det andra lite lägre och de markerar att tiden stannat och att ingenting mera kommer att hända. Men rosorna blommar fortfarande vackert i värmen och i kylan.