Vinterdimmans tid är här. Kanske blir det ett hål i dimman imorgon men sedan sveps vi nog in i den kallfuktiga filten igen. Det här är den sämsta tiden. Och efter de härliga solskensveckorna känns den som en irrväg in i otäcka labyrinter, som något som inte borde finnas, något som egentligen inte kan finnas. Ja, jag klagar och jag knotar. Och nu tänker jag dessutom vara ologisk:
Idag, djupt inne i detta kyliga dunstiga gråvita, när jag svängde runt ett av alla de hörn som Miramarska håller sig med, kände jag en plötslig närmast euforisk stämning gripa tag i mig. Jag var tillbaka i Greifswald, DDR, i början av 1980-talet.
Jag rundade nästa hörn och var på Steinstraße. Var detta ett anfall av ”Ostalgie”? Nej, eller så är ”Ostalgie” alltid något annat än det man låtsas det är. Kanske är det alltid en längtan tillbaka till ungdomen. När DDR fanns och plågade oss var vi alla yngre än vi är idag och ju längre tiden går desto yngre var vi i förhållande till vår nuvarande ålder.
Lite skamset skakade jag av mig den omotiverade glädjen och följde sedan den smala vägen i kanten av den lilla parken. För er och min egen skull vände jag mig om och tog en bild av ”Steinstraße” på avstånd. Vad mer? Jag har just läst ut ”Kallocain” igen. Också där finns det förflutna.