Längs Rapska har jag gått i alla år här och det finns en sträcka på kanske femtio meter där tre ”punkter” för mig för alltid är nedsänkta det förflutna. Den ena är ”huset på hörnan” som jag pratat en hel del om under den gångna hösten, den andra är ”det bosniska huset” som plötsligt murade igen sin inbjudande lilla ”patio”, som numera ser ut inte som ett slutet utan som ett igensytt öga. Den tredje punkten befinner sig mitt emellan de båda andra och det är kanske den mest laddade. Här står ett litet skröpligt avflagat grönt hus.
Det ser ut som det har gjort hela tiden, men ändå har det förlorat allt sitt stillsamma liv. I den gamla tiden under den varma delen av året brukade ett gammalt par sitta på den lilla uteplatsen av sprucken betong på varsin skranglig stol vid ett litet rankigt bord. Och jag brukade gå förbi med Londi och mannen brukade gå fram till staketet och klia Londi och prata lite med henne och hon brukade vifta vänligt på svansen. Om vi någon gång kom förbi när han var inne och hans fru ute brukade hon gå in och ropa på honom och tala om vem som var på besök. Detta upprepade sig många gånger under mina första år här. Nu är Londi död sedan över tre år och mannen är död och kvinnan har jag inte sett på kanske ett år, så kanske är hon också död. Jalusierna framför fönstren hänger alltid på samma sätt, det ena lite högre och det andra lite lägre och de markerar att tiden stannat och att ingenting mera kommer att hända. Men rosorna blommar fortfarande vackert i värmen och i kylan.