Så har vi varit på stadsäventyr igen, Miki och jag. Livet blir bredare om man släpper in fler intryck, intryck som man inte kan hitta på i sitt huvud. Ren fantasi har jag inte så mycket av, men jag är bra på att uppleva det som finns och Miki har sin nos. Vi gick en parkrunda med Janica och Jan och sedan slank vi in på Kinoteka och vi vuxna människor drack kaffe. Miki fick lite mjölkskum och Jan hade sin flaska.
Lokalen var spännande för Jan med alla speglarna och ljuden, men efter ett tag blev den för spännande.
Janica satte honom i vagnen och de gav sig av.
Miki och jag stannade lite till och jag funderade på vilken väg vi skulle ta hemåt. Solen stod ännu ganska högt och jag bestämde mig för att vi skulle gå till fots, åtminstone till Glavni kolodvor, kanske ända hem. När vi kom ut svängde vi snart uppåt mot Ilica och i blickfånget hade vi en vacker byggnad som jag inte vet något om, men som det säkert finns allt möjligt att veta om.
Och så följde vi Ilica, träffade hundar, undvek hundar, tittade på folk. Då och då gled vi in på en av de många hemlighetsfulla bakgårdarna, som gör Ilica så fängslande. En av gårdarna vi kom till är ett slags park och där stannade vi lite längre. Vi gick varv efter varv och jag glömde att vi hade ett mål. Vi liksom bosatte oss där på obestämd tid. Solen sken milt på bänkarna.
