Kategori: Berättelser ur livet

Nu är kvällen här och jag sitter och brottas med en passage i min Hoffmann-översättning: ”I jordelivets maskerad kan ofta den inre varelsen blicka ut genom masken med lysande ögon och därvid känna igen det besläktade och på sätt hade det nu skett att vi tre egendomliga människor där i källaren hade varseblivit och känt igen varandra.” Ja, eller? Solen gick för en stund sedan ner bakom tallen i ”parken”.

Nu är det svart utanför fönstret och till min glädje hörs inga ”petarde”, så kanske blir kvällen lugn och fri från fula grova ljud. Dagen har varit klar och solig men skuggorna är vintermässigt långa, så det gäller hela tiden att vara på rätt plats. Någon gång vid middagstid prickade vi in en stund när solstrimman löpte över Darkos terrass, Đurđica, Miki och jag. Hajdi var hemma och vilade en skadad sena. Vi människor lät samtalet fara än hit än dit. Đurđica berättade att Goethe en gång ridit sig själv till mötes, i en skog, tror jag det var. Den enda skillnaden mellan honom själv och gengångaren hade varit klädedräkten och en kort tid senare hade Goethe skaffat sig en dräkt efter gengångarens förebild. Solen sken på kaffekopparna och vattenglasen och vi tyckte att det var bra, det där med dräkten alltså. Jag berättade om de sköra tunna lerkärlen från utgrävningsplatsen vid Walsingham som Sebald beskriver så intensivt, om hur de två fot under markytan hållit stånd mot både plogbillar och framstormande härar medan ”stora hus och palats och molnshöga torn hade sjunkit samman och vittrat sönder”. Ja, och så kom vi i vårt samtal till en resa till Amsterdam en gång för länge sedan där Đurđica och hennes man en dag hade besökt ett stort konstmuseum och hon berättade hur hon hade fastnat framför en målning och inte kommit vidare. Den föreställde en skål med frukt, men det var inte fruktskålen utan damastduken under den som förhäxat henne. Hon hade tydligt känt tygets struktur genom bilden. ”Jag vet inte vem som målat tavlan eller vad tavlan heter, men jag skulle genast känna igen den, även om det kanske är fyrtio år sedan”, sa hon. Just då kom Davor, taxichauffören som bjudit oss på en låda sardeller till kaffet strax före jul, och samtalet bytte spår. Men solstrimman var kvar ännu en stund.

Efter lite velande hit och dit har jag bestämt mig: Vi åker till havet. Solskenet gav mig energi att fatta beslutet och så tog Miki och jag spårvagnen in till stationen.

Vid Držićeva bytte vi och jag hann vila blicken en stund på Medvednicas silhuett under himlen och under den lösrivna molntussen, som egentligen seglade någon helt annanstans, men inbillningen har alltid rätt. Och så kom vi till stationen och jag valde en bekväm tid med omstigning i Ogulin på eftermiddagen, kanske kan det vara spännande att sätta ner fötterna en stund i Ogulin. I Rijeka ska vi vara framme i kvällningen och har vi tur så följer Christine och Leon med, annars får vi klara oss på egen hand. I alla fall ska vi bo hos ”Mamma Maria” vid Korzo och där vet vi ju att det är bra.

Det svåra är fullbordat – jag är förbi sorgens lägsta punkt. Miki och jag firade julafton med Christine och lille Leon och vänner uppe på berget i Gračani. Vi var lite svenska och fick till vår egen överraskning ihop Janssons frestelse och köttbullar och Leon fick många julklappar. Och så småningom sänkte sig sedan julnatten över oss alla.

Och så kom juldagsmorgonen med sin friska glans och höga blå himmel och Miki och jag gick ut för morgonrundan, uppåt uppåt.

En tunn svart hund kom rusande och jag släppte Miki fri för att det inte skulle bli ”ojämnt” och de båda hundarna sprang gatan upp.

I motsatt riktning kom en ambulans och jag blev rädd och ropade på Miki som inte lyssnade alls. Men så stannade ambulansen och jag fick tag i Miki och faran var över och vi fortsatte uppåt mot berget och solen.

Inte heller idag kommer jag att kunna skriva om hur Londi dog. Varför vill jag försöka? Kanske vill jag sluta en cirkel. Men vad är det för mening med något sådant och vad är det för cirkel jag vill sluta?

Varje år vid den här tiden dör du för mig, Londi. Idag är det två dagar kvar tills du dör. Jag går med Miki i dina kvarter, till dina platser, som var våra, som är våra. Jag går förbi platsen där du förmodligen skadades innan den stora olyckan skedde. Och jag klappar den hund som troligen fick dig att ta det där ödesdigra steget. Alla dessa knutar, alla dessa olösliga knutar. Tänk om du hade kunnat få dö en stillsam död! Jag säger inte: tänk om jag hade kunnat få ta farväl av dig i ro, nej, jag önskar bara en sak: att du hade kunnat få dö i lugn utan smärta.

Här är du utanför Bar Goran den 13 maj i ditt dödsår.

Så här är det när det är spännande. Varje dag står man inför något nytt. Huset på hörnet mellan Rapska och Lopudska har sedan slutet av november fram till igår gått igenom den förvandling ni ser på bilderna här. Trädgården har också bytt skepnad. Och ikväll har det säkert hänt ytterligare saker som jag ännu inte har sett och som jag kanske inte kan ana. Miki och jag går förbi flera gånger om dagen men vi hinner liksom inte med.

Se och häpna! Särskilt över det lilla ”tornet” på baksidan.