Kategori: Berättelser ur livet

Dag lägger sig på dag och allt går väldigt fort. Nyss – igår? i förrgår? – var Miki och jag med Gabi på en av de där barerna vid Martićeva. Det var ännu kallt och det var skönt att komma in i värmen trots all röken och Miki visade sig från sin sällskapligaste sida och gick från bord till bord och lät sig klias och klappas.

Ett tag försvann han, men så dök han upp igen. Jag drack varm choklad med vispgrädde och Gabi tog något mer spartanskt. En lätt förvinterstämning infann sig.

Nu har vindarna vänt och det blåser milt och mjukt från söder och när vi nyss gick runt kvarteret mötte vi folk med öppna jackor eller helt jacklösa. En bit bort hörde vi någon i övermod smälla smällare. Miki blev stel och vi var tvungna att förkorta rundan. Men när vi kom in greps också han av det där kasta-smällare-övermodet. Han jonglerade vilt med en stor benbit han hittat ute tidigare på dagen. Benknotan smattrade mot golvet och gjorde oförutsebara hopp än hit än dit och jag kom att tänka på den där sommarkvällen i en vildvuxen trädgård i en by strax utanför Prag härom sommaren. Där jonglerade Miki också med benbitar. Kanske minns du det, Peter? Och nu är det kväll och jag försöker göra allt det ogjorda som vill bli gjort.

Igår frågade Gabi mig om vi skulle gå till förlaget OceanMore som hade en hundhjälpardag. Om man köpte en bok gick en del av pengarna till en hundasyl (vad heter det?). Jag sa ja och på eftermiddagen tog Miki och jag spårvagnen till Šubiceva. Sedan gick vi en bit längs den bistra, hårt trafikerade Zvonimirova tills vi nådde OceanMores lokaler. Gabi hade just kommit och vi blev välkomnade av både henne en tjej med röda glittrande renhorn. Miki blev särskilt välkomnad och han fick olika slags hundgottor som han glatt slukade.

Hon med renhornen tittade vänligt på honom och sa uppskattande: Čupko! (Ulltott) Både Gabi och jag tyckte om ordet men min tanke tog sin egen omväg. ”Puppka” brukade Oma säga ibland till min lillasyster eller mig när vi var små. Čupko och Puppka stod ett ögonblick bredvid varandra rakt genom livet.

Miki lät sig klias och klappas av alla som var där och då och då hade någon något att bjuda på. De andra hundarna hade alla redan gått, kanske var det bra, kanske inte. Miki är vän med många, men inte med alla. Gabi och jag blev bjudna på kakor och något att dricka och så gick vi runt och plockade bland böckerna.

Gabi kan läsa på kroatiska, men jag kan egentligen inte, inte på riktigt, men jag kan alltid försöka. Jag såg böcker av Kafka och Herta Müller och började leta efter någon bok som jag har på tyska i bokhyllorna här, men nej, jag hittade ingen. Till slut bestämde jag mig för en bok av Robert Seethaler. ”Ein ganzes Leben” heter den i original och på kroatiska har den fått titeln ”Čitav jedan život”. Jag är ganska säker på att den är bra och någon bit kan jag säkert hitta på tyska på nätet som ”läskrycka”.

När vi gick ut med våra nya böcker under armen tänkte jag på nytt på det där med Čupko – och Puppka, som kommit upp ur minnet.

Någon gång vid middagstid idag kom jag ut från huvudposten bredvid stationen efter att ha skickat iväg lite julpost. Solljuset bländade mig och jag kände också värmen och utan att veta varför stannade jag till på avsatsen, innan jag gick nerför trappan.

Jag kände tydligt att jag är ett solens barn och alla tider bortom detta nu – som var då – försvann och för ett ögonblick, eller kanske lite längre, visste jag ingenting om vart jag var på väg eller var jag hade varit eller ens vem jag var. Jag var bara min egen närvaro under solen och jag kände att detta var nog.

December på Sigečica. Vi har haft en klar, kall solskensdag med långa långa skuggor. Mikis skugga är speciellt lång och jag skulle nästan vilja låna ett ord av Kjell Westö ur ”Drakarna över Helsingfors”, jag skulle vilja säga att Mikis skugga är emälång, även om pappan i den här sekvensen egentligen ville göra sig av med just det ordet, rycka upp det ur sonens vokabulär.

Men ni ser väl hur emälång Mikis skugga är här över vintergräset och att den kanske gömmer på hans minnen och upplevelser, kanske hans minnen från alpackatiden på berget.

Idag har vi ätit och druckit och slagit åttor och cirklar runt kvarteren här och däremellan har jag arbetat och Miki har bollat och vilat. En dag. Och nu har kvällen dragit fram sitt mörka skåp. Ute är det kallt.

Eftermiddagen tillbringade Miki och jag med Vesna på Cooltura under den där timmen eller de där timmarna då de flesta just gått eller ännu inte kommit. En bra tid för Miki, för att man då lätt kan hitta ett lågt ”hundbord”.

Som vanligt var Miki glad när vi kom in. Detta att gå in på Cooltura är något han verkligen gillar, men ganska snart blir han oftast uttråkad om det inte händer något spännande. Den här gången var det ett ungt par vid bordet intill som bjöd på spänningen. De frågade om han fick flytta över till dem och det fick han förstås. Och Vesna och jag kunde i lugn och ro dricka vårt kaffe och tala om hennes bok om hundarna Gugi och Lola som inte längre lever men som gav så mycket glädje medan de var här.

Vi pratade om annat också och vi upplevde den där speciella Cooltura-om-vintern-känslan. Det sprakade från den öppna spisen och belysning och ljudnivå var lite lagom dämpade och kyparna gled smidigt omkring med beställningarna. Och det är först nu efteråt jag märker att några i rummet måste ha rökt.