December på Sigečica. Vi har haft en klar, kall solskensdag med långa långa skuggor. Mikis skugga är speciellt lång och jag skulle nästan vilja låna ett ord av Kjell Westö ur ”Drakarna över Helsingfors”, jag skulle vilja säga att Mikis skugga är emälång, även om pappan i den här sekvensen egentligen ville göra sig av med just det ordet, rycka upp det ur sonens vokabulär.
Men ni ser väl hur emälång Mikis skugga är här över vintergräset och att den kanske gömmer på hans minnen och upplevelser, kanske hans minnen från alpackatiden på berget.
Idag har vi ätit och druckit och slagit åttor och cirklar runt kvarteren här och däremellan har jag arbetat och Miki har bollat och vilat. En dag. Och nu har kvällen dragit fram sitt mörka skåp. Ute är det kallt.