Efter lite velande hit och dit har jag bestämt mig: Vi åker till havet. Solskenet gav mig energi att fatta beslutet och så tog Miki och jag spårvagnen in till stationen.
Vid Držićeva bytte vi och jag hann vila blicken en stund på Medvednicas silhuett under himlen och under den lösrivna molntussen, som egentligen seglade någon helt annanstans, men inbillningen har alltid rätt. Och så kom vi till stationen och jag valde en bekväm tid med omstigning i Ogulin på eftermiddagen, kanske kan det vara spännande att sätta ner fötterna en stund i Ogulin. I Rijeka ska vi vara framme i kvällningen och har vi tur så följer Christine och Leon med, annars får vi klara oss på egen hand. I alla fall ska vi bo hos ”Mamma Maria” vid Korzo och där vet vi ju att det är bra.
Bra beslut!
Jag är uppväxt nära havet, och trodde alltid att det var det enda. Sen bodde jag en tid i skogen, och upptäckte att det var minst lika underbart.
Inbillningen. Det fick mig att tänka på en familjehistoria.
Min mammas morbror var ett ”udda” barn. Han och hans mamma gick på skogspromenad.
Frågvisa Carl såg något mellan träden och frågade – Vad var det där?
-Det var nog bara en inbillning, sade hans mamma.
-Är en en Inbillning svart-och-vit på magen, frågade Carl då.
En av mina favorithistorier. 🙂