Kategori: Berättelser ur livet

Dagarna rör sig framåt i ett slags entakt och världen ter sig trång och tiden rör sig fel eller klistrar sig fram. Det mesta jag gör förmår jag mig till, den luftiga lätta rörelsen framåt eller hit och dit finns inte. Ett slags stillestånd utan stillhet. Jag blir ibland rädd och skärrad av det jag läser. Min nuvarande dagbok är Sofi Oksanens ”Utrensning” och nattboken är Miroslav Krležas ”Återkomsten”. De har fått byta plats för att Oksanen skrämde mig för mycket en natt. Inte för att Krleža inte kan oroa mig, men nu verkar hans bok vara möjlig läsning på kvällen. Sebalds ”Die Ringe des Saturn” har jag förbjudit mig att läsa vidare i.

Och ändå finns det ljusa stunder, men de är just stunder liksom lösgjorda ur tidsklistret. Imorse i parken mötte Miki en liten svart hundflicka som visade sig mycket glad över att se honom. De har träffats ett par gånger redan och varit glada över det, fast jag har inte velat släppa Miki eftersom han är en jägare och rymmare. Men så den här morgonen tänkte jag att jag kunde pröva för han verkade så koncentrerad på den lilla svartlockiga. De hälsade uppsluppet på varandra.

Och snart uppförde de en liten yster dans tillsammans.

Men efter en mycket kort stund tröttnade båda och började nosa efter benbitar och annat värdefullt var och en på sitt ställe.

Härom dagen var Miki och jag för första gången på länge tillsammans i stan. Vi hade en träff, men först gick vi omkring lite i centrum och vi korsade Europski trg och gick sedan lite hit och dit där, bland annat uppåt mot katedralen.

Någonstans mitt på torget fanns det en utställning med bilder från jordbävningen, så länge sedan och ändå så nyss. Jag har till exempel aldrig mer tagit hissen sedan den 22 mars. Några bilder var särskilt starka.

Och jag mindes den förfärliga kylan från jordbävningsmorgonen den 23 mars. Dagen innan hade det varit nästan tjugo grader, men den morgonen var det bara två och lite vass snö piskade hit och dit och alla som nyss varit instängda måste ut och hålla sig ute ”till klockan tre” hette det i alla fall först.

Helgen som ligger bakom mig har varit så intensiv att jag nästan glömt allt, bara de största händelserna finns kvar i minnet men i ett slags böljande oordning, fast jag minns det jättelika benet Miki hittade vid en soptunna på lördagsmorgonen. Först försökte jag ta ifrån honom det, men jag fick ge upp, så han tog med sig det till Simpa, där han låg och gnagde medan jag drack mitt kaffe.

Och så gick vi in och jag åt frukost. Miki var rätt mätt men åt lite grann liksom för formens skull. Jag rotade lite bland några texter i datorn (antar jag, detta minns jag egentligen inte) och så gick vi ut igen, men inte särskilt långt för värmen började stiga och jag fattade beslutet att åka till Jarun och låta Miki vila hemma. Spårvagnsfärden var lika ändlöst lång som sist men jag satt på skuggsidan och det var lite folk i min vagn, alla med masker och jag höll mig lugn. Och till sist steg jag då av vid hållplatsen Jarun och gick längs den där långa raka, delvis stekiga gatan fram till sjön. Jag hittade en skuggig väg som egentligen inte var en väg utan ett slags otydlig stig. Jag gick under popplar, tror jag.

Och så fortsatte jag över bron till min ”ö”, som jag fortfarande inte vet om det är en ö eller en halvö. Jag valde ut en plats i närheten av där jag brukar vara under plataner och popplar eller vad det är för träd.

Jag hade med mig en bok, ”Återkomsten” av Miroslav Krleža, som jag så småningom – efter mitt förra misslyckade försök – vill läsa på kroatiska. Den boken ligger på nattygsbordet sedan några år: ”Povratak Filipa Latinovicza”. Nå, nu läser jag först hela på svenska och sedan kan kampen börja. Mellan läsningen åt jag lite frukt och bröd och tog några simturer. Hemvägen blev ett slags omvänd ditväg. Inget särskilt hände och jag fick inte panik.

På eftermiddagen hade vi träff med Vesna och hennes ena dotters lilla vilda valp Tama. Först när hon såg Miki blev hon rädd även om han såg vänligt neutral ut.

Vesna tyckte vi kunde gå en promenad och det var rätt för då försvann Tamas rädsla och hon blev allt busigare och vildare, men Miki travade på och var lugn som en filbunke. Han visste att han hade med ett småbarn att göra. Och när vi sågs igen på söndagsmorgonen var de vänner.

Sedan blev det en tur till Jarun för mig igen med allt som hör till. Och sedan Miki-rundor förstås och nu har Tama åkt hem till sig, men hon kommer säkert tillbaka. Och idag har det varit en måndag.

Idag var det dags för ny kontroll hos psykiatern. I stället för att be någon skjutsa mig till Vrapče (det är där mentalsjukhuset är) eller ta en taxi valde jag på Vesnas förslag att åka tåg. Lite nervös var jag inför tilltaget, eftersom jag blir nervös för nästan allt som inte ingår i vanorna. Efter två Miki-promenader (så att han skulle vara nöjd hemma) steg jag på en spårvagn som såg rätt tom ut och där de flesta bar masker på rätt sätt. Vid Držićeva klev ett gäng ungdomar på. Jag tvekade om jag skulle hoppa av, men så vände jag mig mot fönstret och ansträngde mig med att hålla ut. Jag kom fram till Glavni kolodvor alldeles för tidigt men det var ganska bra för då kunde jag gå lite i parken efter biljettköpet (20 kuna och 80 lipa tur-och retur). Jag gick under magnoliorna och såg att det var vackert.

Tankarna låg stilla i huvudet och jag gick runt lite tills det kändes som om rätt tidsrymd förflyktigats. Jag drog på mig masken och gick in på stationen och rakt igenom till spår ett där mitt tåg stod. Till min lättnad var det ganska glest besatt och jag hittade en bra plats och efter tio minuter och två stopp nådde vi Vrapče. Jag gick längs perrongen och ner i tunneln som går under bilvägen och så svängde jag åt höger. Vesna hade pekat ut allt noga den gången hon körde mig. Efter en stund svängde jag åt vänster och följde en rak gata ända fram till sjukhusparken. Jag gick längs stängslet tills jag kom till öppningen. Jag hälsade på vakten och gick mot min avdelning av sjukhuset. Där var det ganska hett och de flesta väntande höll sig i skuggan av de höga träden.

Jag hörde mig för lite om proceduren och fick temperaturen mätt och sedan gled jag in i skuggan eller åtminstone halvskuggan – jag ville ju hålla ett öga på händelseförloppet vid ingången. Tiden gick och det blev allt varmare. I tältet som skulle skapa skugga stod luften stilla, så där valde jag att inte vara.

Jag stod under ett glest träd och försöka hålla mig tålmodig. Det gick märkligt nog ganska bra för jag hamnade i ett slags vakendröm om lövträd. Och så där en halvtimme efter bokad tid hörde jag någon ropa ”Zalesky”. Jag gick ut ur min halvskugga och in genom dörren, masken på, och fick händerna sprejade. Och så var jag inne hos min psykiater Aleksandar Savić. Jag satte mig på patientstolen och så satt vi mitt emot varandra, maskerade och med en plexiglasskiva emellan oss. Vi gick igenom mina framsteg och smärre bakslag och jag pratade igen om Nora Ikstenas fantastiska roman och att jag faktiskt nu lyckats skriva den där recensionen, som jag förut inte kunnat samla mig till. Ja, och så sa jag lite om min Hoffmann-översättning. Savić lyssnade noga och ställde bra frågor av ett slag som man kan vilja svara på. Han är nämligen en helt fantastisk psykiater och det är ett nöje att träffa honom. Om en månad ska jag dit igen. Resan är svår, fast med tåg är det bättre än med bil och väntan vid ingången är trist, men själva besöket innehåller något som påminner om glädje.

Idag trummar regnet mot fönsterrutorna och jag hör folk säga att det är höst. Det är det inte, det är bara en enskild höstdag.

För att kasta lite ljus över tillvaron vill jag visa några bilder från härom dagen. Jag har ju berättat att jag nyligen efter mycket tvekan – jag är ju som ni vet i psykisk obalans – tog mig till Bundek. Det gick så bra det kunde med tanke på att spårvagnen inte gick och den provisoriska busshållplatsen var svår att hitta. Efteråt tänkte jag att jag ville bada åtminstone en gång till, men att jag i stället skulle försöka med Jarun som är Zagrebs största badsjö (också en korvsjö precis som Bundek). Men det är långt dit, många spårvagnshållplatser. I alla fall fattade jag till sist beslutet och efter två morgonrundor med Miki, som ju inte är någon badhund, gick jag till Držićeva för att undvika att byta spårvagn. Femman kom bara någon minut efter att jag nått dit, jag gled med blicken över passagerarna och alla hade mask och ingen hade den under näsan och dessutom var vagnen jag klev in i ganska glest befolkad. Jag satte mig och tryckte bort obehagliga tankar på att det var sexton eller sjutton hållplatser till mitt mål. Nå, det gick bra, jag uthärdade och inget hotfullt hände, så jag steg av med lätta steg. Ute hade det hunnit bli hett och jag var glad över att jag inte försökt mig på att ta med Miki. Vägen till sjön är rak och enformig ända tills man anar vattnet. Jag gick förbi det där lilla huset, som jag ibland har drömt om att bo i, så nära sjön och så vackra träd och blommor!

Jag gick över den lilla bron till en av öarna, om det nu är en ö, kanske är det en halvö. Det är i alla fall den vägen jag brukar ta och det är där jag har mina platser, där jag ibland har varit med Vesna eller någon annan. Också Miki har varit där, men då har vi åkt bil.

Jag gick inte riktigt så långt som jag brukar för jag hittade en bra plats under ett träd med både sol och skugga. Där bredde jag ut min handduk och såg ut över vattnet bort mot den där lilla ön, som helt säkert är en ö för jag har simmat runt den. Nästan inga människor. Jag hade en bok med mig, men det blev ingen läsning utan en lugn växling mellan bad och solbad med huvudet i trädskuggan. Himlen var hög och blå och i fjärran syntes Medvednicas kontur så klar som någonsin.