Idag var det dags för ny kontroll hos psykiatern. I stället för att be någon skjutsa mig till Vrapče (det är där mentalsjukhuset är) eller ta en taxi valde jag på Vesnas förslag att åka tåg. Lite nervös var jag inför tilltaget, eftersom jag blir nervös för nästan allt som inte ingår i vanorna. Efter två Miki-promenader (så att han skulle vara nöjd hemma) steg jag på en spårvagn som såg rätt tom ut och där de flesta bar masker på rätt sätt. Vid Držićeva klev ett gäng ungdomar på. Jag tvekade om jag skulle hoppa av, men så vände jag mig mot fönstret och ansträngde mig med att hålla ut. Jag kom fram till Glavni kolodvor alldeles för tidigt men det var ganska bra för då kunde jag gå lite i parken efter biljettköpet (20 kuna och 80 lipa tur-och retur). Jag gick under magnoliorna och såg att det var vackert.
Tankarna låg stilla i huvudet och jag gick runt lite tills det kändes som om rätt tidsrymd förflyktigats. Jag drog på mig masken och gick in på stationen och rakt igenom till spår ett där mitt tåg stod. Till min lättnad var det ganska glest besatt och jag hittade en bra plats och efter tio minuter och två stopp nådde vi Vrapče. Jag gick längs perrongen och ner i tunneln som går under bilvägen och så svängde jag åt höger. Vesna hade pekat ut allt noga den gången hon körde mig. Efter en stund svängde jag åt vänster och följde en rak gata ända fram till sjukhusparken. Jag gick längs stängslet tills jag kom till öppningen. Jag hälsade på vakten och gick mot min avdelning av sjukhuset. Där var det ganska hett och de flesta väntande höll sig i skuggan av de höga träden.
Jag hörde mig för lite om proceduren och fick temperaturen mätt och sedan gled jag in i skuggan eller åtminstone halvskuggan – jag ville ju hålla ett öga på händelseförloppet vid ingången. Tiden gick och det blev allt varmare. I tältet som skulle skapa skugga stod luften stilla, så där valde jag att inte vara.
Jag stod under ett glest träd och försöka hålla mig tålmodig. Det gick märkligt nog ganska bra för jag hamnade i ett slags vakendröm om lövträd. Och så där en halvtimme efter bokad tid hörde jag någon ropa ”Zalesky”. Jag gick ut ur min halvskugga och in genom dörren, masken på, och fick händerna sprejade. Och så var jag inne hos min psykiater Aleksandar Savić. Jag satte mig på patientstolen och så satt vi mitt emot varandra, maskerade och med en plexiglasskiva emellan oss. Vi gick igenom mina framsteg och smärre bakslag och jag pratade igen om Nora Ikstenas fantastiska roman och att jag faktiskt nu lyckats skriva den där recensionen, som jag förut inte kunnat samla mig till. Ja, och så sa jag lite om min Hoffmann-översättning. Savić lyssnade noga och ställde bra frågor av ett slag som man kan vilja svara på. Han är nämligen en helt fantastisk psykiater och det är ett nöje att träffa honom. Om en månad ska jag dit igen. Resan är svår, fast med tåg är det bättre än med bil och väntan vid ingången är trist, men själva besöket innehåller något som påminner om glädje.